Veckorna går…

Över jul och nyår åkte vi till New York för tredje gången tillsammans. Jag gav Sharon resan i 30-årspresent i september då jag hoppades och tänkte att det kunde vara en bra avkoppling för oss om Sharon blev gravid inom några månader. Jag hade tur och vi fick ju det positiva beskedet bara någon vecka senare och resan hamnade perfekt i mitten av graviditeten.

New York är verkligen vårt favoritresmål och denna resa blev också helt fantastisk. Vi åt gott, shoppade lite och självklart såg vi på musikaler och shower. Vi inhandlade även vår barnvagn då dessa är mycket billigare i USA. Det blev en Bugaboo Buffalo med lite tillbehör samt en väska att förvara den i till flygresan hem. Att köpa vagn i New York är mycket billigare än i Sverige eller via webshopping. Vi mailade till barnbutiken, Giggle som ligger lite överallt på Manhattan och beställde samt betalade vagnen så att vi var säkra på att den fanns när vi kom dit. Det var superenkelt och smidigt att beställa och hämta vagnen men även lite kul att gå runt med en barnvagn på avenyerna. Så om ni har vägarna förbi New York under er graviditet, passa på!

En annan sak ni bara måste göra om ni befinner er i New York är att gå på föreställningen Sleep No More. Vill inte berätta något om upplevelsen utan det måste upplevas helt enkelt. Mer information hittar du på, sleepnomorenyc.com.

Att ta en lite längre resa innan ni får barn är något jag absolut kan rekommendera. För det kan nog dröja några år innan de flesta vågar sig iväg på en sådan igen och det knappast är ni själva som kommer vara i fokus på era framtida resor utan era barn. Åk dock inte för sent i graviditeten då det kan ställa till problem med flygbolagen som vill ha intyg m.m. och det kan ju vara lite jobbigare att vara utomlands om något skulle hända med graviditeten.

En dryg vecka efter hemkomsten från New York var det dags att börja träffa vår barnmorska, Karin mer kontinuerligt. I början träffade vi henne ca 1 gång per månad men ju närmare vi kom förlossningen så sågs vi ungefär varannan vecka. På våra träffar fick vi svar på våra frågor som ständigt dök upp. Ska det sticka i underlivet och kännas som om nåt ska trilla ut? Ska det göra ont i ryggen? Är det ok att bada? Alltid fanns det ett lugnande svar från Karin som inte hade svårt att svara på några frågor under Sharons graviditet. Utöver att lugna och informera oss så undersökte hon alltid Sharons mage, mätte den, lyssnade på fostrets hjärtljud, tog blodtryck på Sharon och ibland blod- och urinprover för att kolla över järnvärdet och om det fanns något protein i urinen vilket kunde betyda början på havandeskapsförgiftning.

Jag hade absolut inte behövt vara med på träffarna då det mesta kretsade kring den blivande mamman och magen men jag ville också känna mig delaktig i denna graviditet, och jag ångrar det inte en sekund.

Ett beslut vi hade framför oss var att välja var vi önskade att ha förlossningen. Självklart ville vi vara på ett sjukhus i Stockholmsområdet men det fanns rätt många att välja mellan. Ganska fort fick vi nys om att ett nytt BB skulle öppna under mars månad, det hette BB Sophia. Det ligger vid Sophiahemmet vid Valhallavägen i Stockholm. Det skrevs rätt mycket om denna förlossningsklinik innan de hann öppna och kritiken var rätt stor. Vi besökte ett av deras informationsmöten och var mer än nöjda med allt som berättades. Därför valde vi BB Sophia och behövde nu bara hoppas på att det skulle finnas plats den dagen vi skulle komma dit.

Under de kommande veckorna men även de som redan passerat blev min uppgift mycket att tackla Sharons känslor och orosmoment. Som ni alla säkert vet finns det något som heter Google och där kan du hitta i stort sett all information du kan tänka dig. Om du till exempel söker på, ”ont i ryggen gravid” så kommer det komma enormt mycket trådar från olika forum om missfall, skrivna av föräldrar som upplevt detta. Trots att den vanligaste anledningen till ryggont är att fostret växer och då kan även ryggen börja värka. Så min rekommendation är att inte besöka en massa forum. Självklart står det säkert bra saker också men det finns absolut mer negativa upplevelser än positiva på dessa forum. Besök istället Vårdguiden, www.1177.se som kan ge dig alla svar du behöver. Kan också starkt rekommendera Babygruppens app, Gravidkalender som kan laddas ner på AppStore eller Google Play.

Självklart har jag fått stötta och tackla Sharon mer än i Google-frågan. Så fort hon har blivit orolig över något har jag alltid försökt lugna henne och be henne skriva ner frågan så vi istället kunde fråga vår barnmorska.

För många som blir gravida så väntar svullna händer, fötter och ben. Då kan du som partner hjälpa till med att massera bort vattnet medan ni tittar på er favoritserie på TV. Jag tror att det heter lymfmassage och fick det förklarat för mig att jag med lätta tag skulle dra mina händer mot kroppens centrum vid de ställen som var svullna. Sharon tyckte det fungerade bra och kändes skönt efteråt, vilket var min mening också.

Tänkte även ta upp den typiska grabb-frågan, sex under graviditeten. Jag fick själv frågan från flera av mina vänner under graviditeten. Ja, sex under graviditeten går jättebra men det beror ju helt och hållet på hur din partner mår, och det kan ju skifta rätt mycket under tiden. Vissa påstår att de får mer sexualdrift på grund av alla hormoner som spökar medan vissa inte alls är sugna. Det hela är ju väldigt enkelt. Om ni båda är sugna och känner för det, så ha sex.

Jag kan ju ta vårt sexliv lite kortfattat som exempel. I början var Sharon ganska illamående, trött och orolig. Det resulterade självklart i att det inte blev nåt sex. Jag själv skulle inte vilja ha sex om jag mådde likadant. Senare i graviditeten mådde hon bättre, var mindre orolig men var självklart ganska trött. När Sharon då ibland var utvilad så kunde det bli riktigt mysigt. Glöm dock inte att det finns så mycket mer än sex som kan tillgodogöra bådas behov.

För mig som partner så hände det inte så mycket mellan veckorna 18 till 35. Självklart växer magen, saker ska inhandlas och kurser ska genomföras men i övrigt är veckorna ganska lika. Din partner komma börja prata om att hon känner hur det rör sig i magen, hur sparkarna känns men det kommer dröja ett tag innan du kan känna dem och framförallt se dem. Men den väntan är värd allt!

Boktips

Det finns massor av sätt att förbereda sig på att bli pappa och ett av dem är att läsa böcker, eller rättare sagt pappaböcker. Jag läser verkligen aldrig böcker men under Sharons graviditet så vaknade mitt intresse tillfälligt och jag läste iallafall lite grann.

Den bästa, mest intressanta och lättlästa boken var ”Pappalogi” av Manne Forssberg. Han lyckades verkligen fånga mig och berättar om vardagens roliga och tråkiga sidor. Om ni bara ska läsa en pappabok så tycker jag faktiskt att ni ska läsa den. Det var faktiskt mycket den som inspirerande mig till att börja skriva på denna blogg.

En annan bok jag läste var ”Grattis du ska bli pappa” av Magnus Reithner. Den var också ganska rolig och framförallt lättläst, tog bara en dag att läsa och var billig via Adlibris Mondo på iPaden.

Tänkte jag skulle vara smart och ladda ner en ljudbok också. Det blev ”Koka makaroner: Om att bli pappa” av Johan Nilsson. Skulle vara så skönt att lyssna på den på tunnelbanan på väg till jobbet, men jag fick typ huvudvärk av läsarens röst och innehållet var inte heller speciellt intressant. Lyckades aldrig ta mig igenom den…

Fick också låna ”Uppdrag:pappa” från min svåger. Den samlar roliga anekdoter och historier från mer eller mindre kända pappor som bland annat Dogge Doggelito. Kanske inte utbildar dig så hemskt mycket men du får ibland ett gott skratt.

Den mest innehållsrika boken jag läst och kommer att fortsätta läsa i några år framför är ”Lyhört föräldraskap” av barnpsykologen Malin Bergström. Den är både snygg och väldigt informativ med ett enkelt upplägg där barnens steg och utveckling presenteras. Boken ger även oss föräldrar en massa tips inom en rad områden.

Jag hoppas dessa små tips kan ge dig lite bra läsning också!

 

Att vänta på vecka 12 och 18

Lyckan över att Sharon var gravid var total men oron över att ett nytt missfall skulle ske trängde sig på. Efter att gått igenom ett missfall vågar man knappt tänka mer framåt än där man befinner sig för tillfället. Man får ta en dag i taget och vara glad för varje dag som passerat. Dagarna gick dock väldigt långsamt och vi försökte aktivera oss på olika sätt för att tänka på annat.

Vi kontaktade en ny barnmorskemottagning då vi inte var nöjda med den tidigare. Nu blev det istället BB Stockholm Family på Kungsholmen och vi blev tilldelade den fantastiska barnmorskan, Karin Ekstrand, som tyvärr inte jobbar kvar, nu när jag skriver detta. Vi kontaktade henne ganska tidigt då vi som sagt var lite extra nervösa denna gång. Hon tyckte vi skulle göra ett tidigt ultraljud för att kunna slappna av och det gjorde vi.

Vi var även väldigt missnöjda med hur ultraljudet utfördes på Mama Mia så därför letade vi efter en ny mottagning och vår nya barnmorskemottagning, BB Stockholm Family utförde inte ultraljud själva. Till slut hittade vi Ultraljudsbarnmorskorna i Liljeholmen och bokade in en tid.

I vecka 8 åkte vi mot Liljeholmen och minnena från den förra graviditeten började spöka. En klump låg i magen men jag försökte vara lugn för att Sharon inte skulle bli ännu mer nervös än vad hon redan var. Vi klev in på mottagningen och redan då infann sig ett lugn. Lokalen var tyst och rogivande, receptionspersonalen var supertrevlig och det kändes som en bra nystart. Vi satt en stund i vänterummet då vi alltid är tidiga. Vid utsatt tid kom en barnmorska och hämtade in oss till ett undersökningsrum. Vi berättade om vår bakgrund och varför vi ville göra ett tidigt ultraljud. Det var ett foster och det levde, allt såg ut som det skulle. Mer kunde inte barnmorskan se på grund av att Sharon bara var i vecka 8. En lättnad lade sig och det kändes enklare att vänta in KUB & NUPP-testet på ultraljudet i vecka 12.

Några dagar efter ultraljudet träffade vi vår barnmorska och hade ett inskrivningssamtal. Vi fick bra vibbar direkt av både henne och mottagningen och vi åkte med ett stort leende på läpparna på tunnelbanan när vi rörde oss hemåt till Vällingby.

KUB & NUPP-testet stod på tur och även denna gång åkte vi till Ultraljudsbarnmorskorna. Kan ärligt, så här i efterhand säga att jag var skitnervös men det visade jag absolut inte för Sharon. Vi tog bilen till Liljeholmen och jag såg på Sharon att hon tyckte att detta var jobbigt. För cirka ett halvår sedan hade vi ju gjort ett likadant men den dagen hade slutat i gråt.

Vi klev in i väntrummet och jag kunde känna hur min mage fylldes av oro. Sharon hade fortfarande kvar samma blick som i bilen. Efter några minuters väntan hämtade en glad och trevlig barnmorska oss för att påbörja undersökningen. Jag trodde att jag skulle dö av nervositet men visade självklart inget för Sharon som med säkerhet kände likadant. Tror faktiskt att jag lyckades lura henne att jag var lugn och tror det kan ha hjälp henne lite.

Vi höll varandra i handen medan barnmorskan smetade ut den kalla gélen på Sharons mage och förde över ultraljuds-munstycket. Hjärtat stod typ still hos mig men vi såg ganska fort att hjärtat slog på vårt söta foster. Hon visade oss hur den såg ut från olika håll och mätte sedan allt hon behövde inför KUB & NUPP-testet. Sedan lämnade hon oss en stund för att föra in all data i systemet och skulle snart komma tillbaka.

Minuterna gick otroligt långsamt i undersökningsrummet och jag kände att vi inte skulle orka ännu ett bakslag med dåliga resultat. Barnmorskan kom tillbaka och hann bara komma in i rummet innan hon log och sa att allt såg bra ut. Resultaten visade tvärtemot tidigare graviditeten. Nu var sannolikheten 1:20 000, vilket är det högsta man kunde få. En lättnad lade sig hos oss båda och vi kunde slappna av för första gången sedan beskedet om att Sharon var gravid igen.

Vi gick från mottagningen med några ultraljudsbilder som minne och äntligen var det där otroliga leendet tillbaka hos oss båda. Vi ville inte åka hem utan ville fira, så vi åt en glass i Liljeholmen och ringde våra föräldrar för att berätta om det positiva beskedet. Plötsligt såg jag bara barnföräldrar med barnvagnar framför mig överallt. Det var som om poletten hade trillat ner att jag skulle bli pappa och vågade nu tro på det. Det kändes verkligen toppen!

Veckorna gick, men nu inte så långsamt längre, iallafall inte för mig. Jag började repa musikalen Flashdance och mycket mer än bara pappatankar behövde få plats i hjärnan. För Sharon gick det nog långsammare som både kände av tröttheten och illamåendet samtidigt som hon spelade musikalen Rock of Ages. I musikalen hade hon inte så mycket kläder på sig i vissa scener och jag som publik och hennes man riktigt älskade att se den lilla magen som började växa fram. Jag tror kanske inte Sharon kände riktigt likadant när hon stod på scenen.

Ett tips är att ni fotar av magen varje vecka så att ni kan jämföra och se skillnaden. Kommer mycket väl ihåg hur Sharon kunde säga att hon tyckte att magen hade krympt sedan förra gången hon tittade sig i spegeln. Jag kunde självklart se att så inte var fallet. Hade vi fotat varje vecka så hade hon också lättare sett det och sluppit den lilla oron som då kunde komma tillbaka.

Julafton närmade sig och snart skulle jag få julledigt från repetitionerna. Några dagar innan dess var det dags för rutinultraljudet i vecka 18. Vi hade bett om att få göra det några dagar tidigare än vanligt då vi skulle åka till New York över jul och nyår.

Vi åkte samma gamla bilfärd till mottagningen men denna gång fanns det ett annat lugn hos oss. Vi visste att bebisen mådde bra i vecka 12 och att risken för missfall minskar för varje vecka som gått. Självklart fanns det lite nervositet men mest av allt spänningen att se hur mycket fostret hade vuxit.

Ultraljudet var helt fantastiskt! Barnmorskan visade fostrets ryggrad, fingrar, fötter, hjärnan, hjärtat och vilket kön det var. Vi skulle få en flicka. Faaan, tänkte jag, då blir jag skyldig Sharons kollega, Thomas Wikström en öl! Vi hade slagit vad om vilket kön det var och han gissade på flicka och jag tyvärr på en pojke. Jag var självklart överlycklig över att det var en tjej, det spelade liksom inte alls någon roll för mig vilket kön det var, bara att hen mådde bra i magen.

Efter ultraljudet tog vi en sväng i Liljeholmsgallerian och vågade oss in på några barnavdelningar bara för att titta på lite babykläder. Vi skulle inte köpa nåt utan bara titta på allt fint som fanns. Tänk att vi skulle få en liten bebis som skulle passa i alla dessa små söta kreationer.

Att göra barn igen…

Bara två veckor efter aborten åkte vi med hela min familj till Kolmården, detta var en födelsedagspresent till min mamma som nu skulle lösas in. Detta gav oss extra tillfälle att koppla av och tänka på annat. Min syster hade precis fått sitt tredje barn och min svägerska var höggravid med sin andra. Kommer mycket väl ihåg att jag var väldigt glad för deras skull men att det långt bak ändå fanns någon slags avundsjuka. Vi skulle ju också fått barn det året. Men vår sorg lade sig ganska snabbt, troligen på grund av att vi försökte prata om det så öppet som möjligt med våra vänner.

Läkarna på Huddinge sade att man skulle vänta med att försöka igen tills man hade haft två menscykler efter avslaget. För er som inte vet vad avslag är så är det en sårvätska från sårytan där moderkakan suttit. Första dagarna blöder det förhållandevis rikligt och består av blodig vätska, därefter blir avslaget allt mer brunaktigt för att till slut bli helt ljust. Hur länge man blöder är väldigt individuellt.

Vi orkade inte vänta två cykler och började försöka redan efter första. Denna gång ville vi vara mer säkra på när ägglossningen skulle ske och köpte en fertilitetsmonitor.

Första försöket gick precis som vi trodde, inte speciellt bra. Läkaren hade ju sagt att vi skulle vänta två menscykler men vi ville ändå prova. Försök nummer två var svårt att hinna med även fast vi försökte vid alla tillfällen som gavs. Kan rekommendera att inte ha övernattande besök en längre period eller att åka på semester till svärföräldrarna kring ägglossning, det blir ju lite mer krångligt då.

Vi kämpade ändå på med fortplantningen väldigt bra och det kändes som att detta försök ändå skulle kunna lyckas. Min magkänsla kändes bra men jag hade fel. Mensen kom denna gång också.

Försök nummer tre närmade sig och fertilitetsmonitorn betedde sig konstigt. Det verkade som Sharon denna månad inte hade någon ägglossning. En vän berättade att det kan hända för kvinnor ibland, speciellt om man känner sig stressad och det vore ju inte så konstigt efter vad hon gått igenom. Det kändes irriterande, varför nu när vi så gärna ville få barn. Vi försökte ändå, då rutinen fanns där sedan tidigare månader. Mensen kom inte och det var som ett ytterligare bevis på att Sharons kropp sa ifrån.

Trots att vi inte visste när nästa ägglossning skulle ske började vi på försök nummer fyra. I mitten av september gjorde vi av en okänd anledning ändå ett graviditetstest för att vara helt på den säkra sidan. Sharon satt på toaletten och kissade på stickan och gav mig testet för att jag skulle ta det och vänta 3 minuter på resultatet. Jag hann inte lägga ifrån mig stickan innan det kom upp ett tydligt, starkt och blått plustecken. Sharon var äntligen gravid igen!

Det som vi hade tolkat som ett ägglossningsuppehåll var istället en oregelbunden ägglossning som fertilitetsmonitorn hade svårt att mäta och att mensen uteblev efter försök nummer tre berodde på att Sharon redan var gravid. Vi tyckte dock att monitorn var väldigt bra trots att den inte fungerade för oss den månaden Sharon blev gravid.

De blir inte alltid som man tänkt sig

Det var dags för ultraljud och KUB & NUPP-testet. För er som inte vet vad dessa tester innebär så är KUB (Kombinerat Ultraljud och Biokemi) att man kombinerar resultatet av en ultraljudsundersökning där man bland annat mäter vätskespalten i nacken, även kallat nackuppklarning (NUPP) med resultatet av ett blodprov för att göra en beräkning av risken att barnet ska födas med en kromosomavvikelse. Den vanligaste av dessa är Trisomi 21 (Downs syndrom) men också mindre vanliga kromosomavvikelser som Trisomi 13 (Pataus syndrom) och Trisomi 18 (Edwards syndrom) kan beräknas.

Sharon lade sig på undersökningsbordet och vi var båda sjukt nervösa. Vi skulle ju få se vårt barn för första gången. Vi hade på vägen till mottagningen gått och diskuterat vilka vi skulle skicka ultraljudsbilder till utöver våra föräldrar och såg verkligen fram emot denna undersökning.

Barnmorskan började föra apparaten över magen och ganska fort såg vi vårt barn. Helt galet vackert! Tänk att man kunde se så mycket redan nu. Hjärtat eller det som skulle bli ett hjärta blinkade fort på skärmen, så allt såg ut att vara som det skulle. Barnmorskan berättade dock att det verkade varit två foster från början men att den ena tyvärr inte hade klarat sig. Det hade alltså varit tvillingar i Sharons mage utan att vi hade en aning om det. Jag hade skojat om det men aldrig tänkt att det skulle hända oss. Tyvärr så klarade sig inte den ena och såg ut att ha gett upp i vecka 7.

Undersökningen fortsatte med det andra och levande fostret och hon mätte vätskespalten, längden m.m. Vår lilla krabat ville inte riktigt ligga som det var bäst för undersökningen, så barnmorskan fick jobba hårt och blev ganska frustrerad. Eller rättare sagt stressad för vår tid gick över på hennes lunch, detta även p.g.a. av att vi fick komma in 15-20 minuter sent till undersökningen. Hon blev så stressad att hon tillkallade ännu en barnmorska som på ett mycket lugnare sätt utförde resterande mätningar av fostret.

Ultraljudet var klart och mätresultaten fördes in i datorn av barnmorskan för att tillsammans med tidigare tagna blodprov visa risken för kromosomavvikelse. Vårt resultat var 1:5 på Trisomi 21 (Downs syndrom) och 1:2 på Trisomi 13 & 18. Om du har högre risk än 1:200 (ex 1:150, 1/:20) så anses det som en förhöjd risk för att fostret har en kromosomavvikelse. I vårt fall bedömdes risken självklart som stor och barnmorskan bokade direkt in ett moderkaksprov för att veta säkert. Vi kunde inte riktigt förstå vad det innebar även fast vi var pålästa.

Vi hamnade i chock och i efterhand ser jag att detta besked hade kunnat levererats på ett mycket bättre och professionellt sätt. Barnmorskan var helt känslokall och bara intresserad av att gå på lunch. Knappt någon information delgavs oss om varken resultaten från testen och kommande test vi nu hade blivit inbokade på.

Vi föll i gråt på en parkbänk på Karlavägen och det var som om hela världen gick under. Samtidigt som jag försökte trösta Sharon skulle jag bearbeta mina egna känslor som kändes som vågor på ett stormigt hav. Vi klarade inte av att åka hem till huset utan tog en lunch på stan och försökte prata om vad som hade hänt. Vi lugnade oss men gråten var nära hela tiden. Dagen fortsatte på Skansen för att inte deppa ihop totalt. Vi ringde våra föräldrar och berättade om det tråkiga beskedet. Det var som om vi befann oss en bubbla. Världen runt omkring oss fortsatte precis som vanligt medan vi bara ville pausa tiden för att bearbeta vad som skulle hända härnäst.

En vecka senare åkte vi till Huddinge sjukhus för att göra ett moderkaksprov. I väntrummet var det tyst men personalen kändes mycket trevligare och utbildade för denna situation än på Mama Mia. Vi fick efter ett tag träffa en sköterska som tog in oss i ett privat rum och pratade om vad som skulle ske och frågade hur vi mådde. Hon lyfte bådas hopp lite om att att barnet fortfarande kunde vara friskt trots att det knappt går att få sämre statistiska resultat än de vi fått för en dryg vecka sedan.

I undersökningsrummet började läkaren titta på bebisen med ultraljud. Jag höll Sharon i handen medan han höll på att byta inställningar och färger. Jag kände på mig att något inte stämde. Läkaren var tyst och jag kunde inte se den lilla blinkande pricken som sedan skulle bli ett hjärta på monitorn. Han tittade på oss och berättade att även den andra tvillingen hade dött nu.

Jag hade nog ändå förberett mig på detta och tänkt på det värsta som kunde hända, medan Sharon hade hållit hoppet uppe lite mer. Det spelade dock ingen roll i denna situation, båda blev tagna och föll i gråt. Både sköterskan och läkaren tog hand om oss och försökte hjälpa oss så gott de kunde. Vi gick gråtandes genom en av de långa korridorerna på sjukhuset för att sätta oss i bilen och åka hem. Jag kunde se tomheten i Sharon och visste inte vad jag skulle göra för att hon skulle må bättre. Hon kände ju inte bara den stora sorgen utan också att det låg något i hennes mage som hon tagit hand om i 3 månader och nu var allt slut.

Att komma hem en grå och regnig dag med ett dödsbesked var oerhört tungt. Vi tillbringade flera dagar helt själva i huset och försökte bara prata och ta oss igenom vad som hade hänt. Inte nog med detta, men vi skulle tyvärr bli tvungna att komma tillbaka till sjukhuset en vecka senare för att genomföra en tablettbehandling på grund av Sharons missed abortion.

Missed abortion (även kallat fördröjt missfall) betyder att det döda fostret finns kvar i livmodern. När fostret dött fortsätter moderkakan att producera hormonet progesteron samtidigt som halten av östrogen minskar. Den förändrade relationen mellan hormonerna bidrar till en minskad förmåga för livmodermuskulaturen att dra ihop sig och därför stöts fostret inte ut. Fostret avlägsnas då med en tablettbehandling som gör att livmodern drar ihop sig och själv kan stöta bort det döda fostret.

Att åka till Huddinge igen kändes självklart vemodigt. Varje gång vi hade åkt till och från detta sjukhus hade det regnat och varit grått, likaså denna dag. Dagen innan hade vi också varit där för att Sharon skulle få en tablett inför dagens bortstötning eller födsel av de två döda foster som låg i hennes mage. Vi skrevs in och fick ett eget rum och hon fick några fler tabletter. Sedan var det bara att vänta på att värkarbetet skulle börja. Väntan var lång. Hon låg där i sin säng och vi försökte fördriva tiden genom att kolla på serier på datorn men det var svårt att slappna av.

Värkarna kom igång efter några timmar och vattnet gick som på en riktig förlossning. Det som skiljde sig väsentligt från en vanlig fullgången förlossning var att Sharon skulle föda ut våra två foster i en slags hink som satt i toaletten.

Allting gick som det skulle och vi hade pratat med en terapeut tidigare på dagen om att det kan vara skönt att se fostren och säga hej då. Sköterskan hade tvättat av dem och lagt dem båda fint inlindade i ett litet vitt lakan. Den yngsta såg ut som en ljus ärta med ett öga men den äldsta var verkligen en alienliknande människa. Allting fanns där redan, händer, fingrar, tår och till och med och naglar.

Att säga hej då var mycket skönt och befriande men självklart var vi väldigt ledsna. Om fostret hade levt och det visat sig att det varit ett kromosomfel hade vi behövt ta ett beslut om vi skulle låta detta barn leva vidare eller inte. Detta trots att vi inte vet hur länge det skulle klara livet utanför livmodern eller om det ens skulle klara sig genom graviditeten. Jag är i denna stund mycket glad att jag slapp ta det beslutet. Vill med detta också säga att man bör tänka igenom noga om man ska göra ett KUB & NUPP-test. Läs verkligen på om testet och diskutera redan innan vad ni skulle göra om det statistiska resultatet inte visar det ni tänkt er.

Tillbaka till vårt rum på kvinnokliniken på Huddinge sjukhus. Efter att vi sagt hej då till barnen Söderberg fortsatte helvetet. Nu skulle det undersökas om allt kommit ut och tyvärr verkade det inte så. En skrapning skulle göras och natten började närma sig. Operationen var fullbelagd och vi väntade och väntade. Det blev så sent att jag var tvungen att åka hem och Sharon fick ligga kvar, eventuellt skulle hon opereras under natten.

Dagen därpå åkte jag tillbaka till sjukhuset men denna gång skulle jag också skrivas in. Timingen var otroligt dålig. Jag hade väntat på att få ta bort polyper på stämbanden i ett år och just denna dag skulle det göras. Innan jag gick till min avdelning besökte jag Sharon som fortfarande låg kvar på Kvinnokliniken. Ingen operation hade gjorts under natten men antagligen skulle vi båda ligga på operationsbordet vid samma tid på samma sjukhus.

Jag sövdes ner och i nästa stund låg jag på uppvaket. Jag fick kontakt med en sköterska och skrev en lapp (då jag inte fick prata på 3 veckor på grund av operationen) som undrade om Sharon också låg på uppvaket. De kunde inte se att hon opererats ännu så jag hade ingen aning om vad som egentligen hänt. Jag piggnade på mig och fick komma till mitt rum. Skickade ett SMS till Sharon om status och fick reda på att allt hade sett bra ut efter ännu en undersökning och att hon slapp en skrapning och snart skulle skrivas ut. Hon kom över till min avdelning och rollerna var plötsligt ombytta. Skillnaden var dock att Sharon hade fött ut två foster och jag kunde inte prata med henne. Kommunikationen och trösten fick ges via att texta på telefonen, teckenspråk och en massa kramar och pussar.

Mina föräldrar kom några timmar senare och hämtade oss båda då ingen av oss var kapabla att köra bil. Denna eftermiddag regnade det inte som det gjort tidigare, utan solen sken. Det var som det var en ny start på en ny tid.

Det blir inte alltid som man tänkt sig men det vi båda har genomgått med Sharons graviditet har gjort oss starkare och fört oss ännu närmare varandra. Man får försöka vända det till något positivt och se det som en erfarenhet rikare.

Och sen då?

Dagarna efter vi fått graviditetsbeskedet kändes overkliga. Vad skulle vi göra nu, bara att vänta på att magen skulle börja växa? Vi hade iallafall kontaktat mödravården, Mama Mia på Karlavägen i Stockholm för att få träffa en barnmorska och bli inskrivna men det skulle ändå dröja ca 6 veckor innan vi skulle dit. Vi blev dock inbokade på en introduktionsträff för föräldrar som väntar sitt första barn.

Introduktionsträffen bestod av en ganska stel cirkel av blivande och tystlåtna föräldrar och en barnmorska som berättade om graviditetsbesvär, vad kvinnan bör undvika att äta och sedan allmänna frågor från oss föräldrar.
Träffen gav väl inte jättemycket mer än vad appar, böcker och vänner kan delge en för information men det var skönt att bara hitta på nåt för att förstå åt vilket håll vår familj var på väg. Efter träffen gick vi och firade lite på Miss Voon och genast började tankarna dyka upp om vad Sharon inte skulle äta från menyn. Inte helt enkelt att komma ihåg alla restriktioner men besök Livsmedelsverkets webbsida för alla råd.

Två veckor senare var det dags för ett inskrivningssamtal hos vår tilldelade barnmorska. Inget speciellt hände egentligen men hon frågade oss om vår medicinska bakgrund och tog lite mer detaljerad information om Sharon. Vi fick även ställa lite frågor som dykt upp. Barnmorskan var kanske inte den mest intressanta. Lite för mesig och alla till lags för vår smak. Hade varit skönare med än barnmorska som var lite mer rak på sak och tydlig.

Något som är bra att veta är att du kan absolut byta barnmorska om du inte är nöjd. Det är ju viktigt att ni känner ett stort förtroende för hen då det gäller ca 9 månaders kommunikation som ska vägleda och lugna er under tiden.

Några veckor senare fick Sharon lämna blodprov för att kolla järnvärden m.m. samt prover för det kommande KUB- och NUPP- testet vi bestämt oss att göra i vecka 12.

Dagarna kändes otroligt långa och Sharon blev tröttare och tröttare. Det märktes tydligt att hormonerna spökade i hennes kropp och förberedde sig på något stort.

Än så länge hade vi lyckats hålla nyheten hemlig för i stort sett alla men påsken kom och vi skulle hälsa på våra föräldrar. Vi kände att det var lite tidigt att berätta om nyheten men kunde inte hålla oss.

Vi träffade mina föräldrar över en lunch på Piren på Kungsholmen och gav dem ett påskägg. I ägget låg goda praliner men viktigast av allt så låg en lapp. På lappen stod det 2 april, 27 augusti, 26 november?.
Pappa förstod direkt vad lappen ville visa. Första datumet var min systers tredje barn, det andra datumet var min brors andra väntade barn och det tredje var vårt. De skulle få tre nya barnbarn under samma år. Mamma fattade inte direkt men efter någon hint från pappa ramlade poletten ner.
De blev självklart jätteglada men hade nog väntat och hoppats på detta ett tag.

Till Sharons föräldrar gjorde vi ett liknande påskägg men med en lapp som det stod 1923, 1953, 1983, 2013?. Trettio år mellan alla årtal som visade födseln av Sharons farfar, Sharons pappa, Sharon själv och vårt väntade barn. Reaktionen var lika glad denna gång och kanske fanns en ännu större nyfikenhet då det skulle få sitt första barnbarn.

Något vi var väldigt noga med vid berättandet av nyheten var just att vi sa att det var väldigt tidigt, men att vi inte kunde hålla oss ändå. Det var ju ändå bara några veckor kvar innan dem skulle få se bilder på vår lilla skapelse från första ultraljudet.