Så var vi fyra

Så var vi fyra, låt mig berätta hur det gick till!

Jag och Sharon hade för nio månader sedan något som heter sex. Det är inget som är vanligt bland småbarnsföräldrar men när man lyckas så är det dags att fira. Under resterande månader blev Sharons mage större och större och likaså min.

I fredags den 10 juni gick den så kallade slemproppen. Ni som läst min blogg från början vet att det var så Billies födelse också började. Jag var på arbetet och sålde kök och Sharon laddade hemma med vila, kolhydrater och dagishämtning medan en molande värk växte sig starkare och starkare.

Jag slutade tidigt och fixade snabbt ihop allt praktiskt som att tanka bilen (man vet ju inte om man får föda i Stockholm längre), handla det sista och fixa barnvakt. Självklart var detta den enda dagen vi inte hade barnvakt i beredelse men min syrra kom över efter jobbet och var stand by. Eller hon förstod att det nog var dags.

Vid 00:15 infann vi oss på BB Stockholm efter att väntat en stund hemma för att det skulle försöka fixa en plats åt oss, och de lyckades. Tack!

Väl på plats var det bara att köra igång för Sharon tillsammans med barnmorskan, Münire och undersköterskan, Josephina. Tillsammans gjorde de (vi) ett fantastiskt jobb och redan 03:52 var lillebror ute och mådde toppen. En sjukt snabb förlossning denna gång alltså, Billies födsel tog 10 timmar längre.

Jag var rädd att jag skulle vara nervös efter Billies förlossning som gjorde mig gråtfärdig i månader men allt kändes så tryggt. Tack Münire och Josephina för att ni gjorde ett sånt bra jobb.

Äntligen fick jag också klippa navelsträngen (riktigt seg känsla, men häftig) och efter ett par minuter var redan lillebror igång med amningen. Hur fungerar detta? Hur kan de bara förstå att de ska ta sig till bröstet för att äta? Så himla coolt!

Något annat som är coolt är min fru, Sharon. Hon genomförde även denna förlossning utan smärtlindring (förutom några värkar med lustgas). Hon andades igenom allt och kan fokusera så sjukt bra. Hade jag legat där hade jag antagligen gjort tvärtom och tagit all smärtlindring jag kunde fått. Jag menar inget illa mot er som tar smärtlindring, jag förstår er.

Lillebror vägde 3 765 gram och var 51 cm lång, så ganska mycket större än Billie. Efter ett par timmar var vi på patienthotellet för att vila upp oss.

Dagen efter var det dags att åka hem men först skulle Billie komma förbi för att hämta hem sin lillebror. Det var minst sagt en konstig upplevelse. Aldrig sett henne så speedad och med en stress och oro i ögonen. Hon fick ett par utbrott som varade länge och hela sjukhusområdet kunde höra henne men hon lugnade sig till slut.

Hemma handlar det mesta om logistik just nu och lillebror blir tyvärr det som bortprioriteras först när Billie ser till att hon ska ha fokus. Tror dock att det är tur att hon har lite förskola i ett par veckor till (korta dagar) så hon inte bara behöver stå ut med lillebror utan också kan få umgås med sina kompisar och pedagoger.

Lillebror har ännu inte fått något namn men återkommer om det. För övrigt mår han bra och ammar, bajsar, sover, ammar, bajsar, sover… ja, ni förstår.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.