Reportage och omslag i Mini&Me

Ni kanske kommer ihåg att jag och resten av familjen var på ett omslagsjobb samt blev intervjuade för ett reportage till tidningen Mini&Me innan sommaren. Nu har tidningen kommit för några veckor sedan och om du inte redan har tidningen eller vill beställa den kan du läsa själva reportaget här nedan.

Karriär, familj, glädje och oro

Förutom dans, sång och musik har musikalartisterna Marcus och Sharon Söderberg fått en ny passion, dottern Billie. En ny fas i livet fyllt med mycket skratt och glädje, men även oro och tankar om att inte räcka till smyger sig på.

TEXT: Maria Östlund FOTO: Rickard L. Eriksson STYLIST: Amanda Alvarsson MAKEUP: Mikael Andersson

En nyfiken liten tjej kliver in på kontoret och undersöker noga sin omgivning. Billie, som snart blir ett år, gillar inte att sitta still utan vill hellre att någon håller henne i händerna så hon kan traska runt. Marcus och Sharon turas om att underhålla Billie och bli sminkade inför dagens plåtning samtidigt som vi kommer in på diskussionen om barnuppfostran.

– Vi pratade om det under graviditeten och kom fram till att jag kommer att vara den mer stränga och Sharon den som ger med sig. Men det är nog bara bra att man är lite olika. Nu är hon lite rädd och feg, man måste utmana henne, säger Marcus.

– Vi tänker på att ge henne mycket positiv feedback när hon väl vågar testa någonting nytt, säger Sharon.

Billie fyller ett år om två veckor och är i stadiet att börja gå när som helst.

– Det går inte att lämna henne en sekund. Alla fina inredningsgrejer är bortplockade så det är inte så tjusigt nu hemma, säger hon.

De har förberett med grindar för trappan, satt för kontakter, hängt upp snoddarna på vertikalgardinerna och täckt vassa hörn.

– Mina syskonbarn har varit här och röjt runt så vi har sett vad vi måste fixa. De stora grejerna har man koll på, men det är mycket man inte tänker på. I vintras till exempel drog vi in småsten med skorna som hon satt och åt på, säger Marcus.

Både Sharon och Marcus arbetar som musikalartister och träffades genom jobbet.

– Det är så klyschigt, men vi träffades när vi gjorde High School Musical. Vi fick bra kemi när vi skulle göra en scen ihop på audition, säger Sharon.

– Under repetitionerna började vi gilla varandra mer och mer, men du visste inte om jag var gay eller inte. Din bästa killkompis var också intresserad av mig.

– Det blev många tester, säger hon och skrattar åt minnet.

– Många i vår bransch är gay, så det är inte så konstigt att folk tror det. Jag har också funderat, är jag det? Kan tänka mig att det är samma sak för gaykillar i en straight värld, ”man får ju inte sticka ut”.

Marcus har alltid gillat musik och dans. När han var yngre ville han söka till en dansskola, men vågade inte. Tänk om han skulle få ett nej. Till slut tog han mod till sig, sökte och kom in.

– Han är grym, det är därför.

Under sin karriär har han körat och gjort mellanakter på Melodifestivalen och medverkat i flertalet musikaler. För Sharon är dansen den största passionen.

– Det krävs mycket att fronta varje kväll, jag gillar de mer dansiga rollerna. Att göra Romeo & Julia var kul, den hade inte satts upp innan så vi fick vara med från början när de skapade föreställningen. När jag gjorde Mamma Mia fanns det inget utrymme för att experimentera.

– Vi har jobbat mycket ihop, det är skönt att ha samma tider, säger Marcus.

Marcus har precis gjort sin sista föreställning av musikalen Flashdance och går nu på pappaledighet. Trots att han har jobbat har han ändå varit med mycket under Billies första år.

– Det har varit så lyxigt. Marcus har varit med oss mycket eftersom han jobbar kvällar och helger.

Sharon har uppehåll i sin karriär som musikalartist, men väntar svar på några auditions på projekt till hösten. Under tiden kommer hon att jobba på Ikea och eventuellt undervisa i dans.

– Det blir lite pusslande med timmar, men det är en frilansares vardag. Jag tycker att det ska bli kul att börja jobba, men läskigt med en ny bransch. Jag har också lite separationsångest.

Tanken om ett till barn finns, men Sharon vill jobba lite på scenen innan hon blir gravid igen.

– Jag har varit borta så länge. Nu håller jag på att träna upp mig igen och springer på auditions. Jag vill skörda lite frukt av det innan vi får ett till barn.

Marcus kommer att vara pappaledig till september, då har Bille fått dagisplats.

– Hon får börja lite på deltid, jag vill inte förlora henne helt. Alla säger att man ska njuta av tiden för det går så fort och den gör verkligen det. Man kanske kunde ha njutit lite mer, jag saknar bebistiden, säger han.

När det kommer till Billie beskriver Sharon sig själv som lite nojig.

– Skönt att du sa det, annars skulle jag ha sagt det, skrattar Marcus.

– Marcus är mer laid back. Jag kan tänka, andas hon? Hon har inte sagt ett pip på hela kvällen, jag måste kolla. Jag tänker mycket på vad som kan hända och är feg med att låta henne testa saker för tidigt för jag är rädd att hon ska slå sig. Det är lite dumt, hon måste få testa. Det är ju inte farligt om hon slår sig lite.

Skulle någonting hända med Billie är Sharon snabbt ute på google, både på gott och ont.

– Man kan skrämma upp sig, men många gånger kan det lugna. Vi har ett stengolv hemma, när vi flyttade in tyckte jag att det var fint. Billie ramlade och slog huvudet i golvet, nu tänker jag jävla skitgolv. Det är inte praktiskt med stengolv och småbarn. Då googlade jag hjärnskakning, ställde klockan hela natten och väckte henne för att kolla att hon var med. Jag vill inte att hon är sjuk eller skadar sig, men det är nog normalt att känna så.

– Jag tycker att det är bra med google, men inte att Sharon googlar, hon är så oroligt lagd. Speciellt under graviditeten.

– Det var värre då. Nu kan jag se barnet, under graviditeten kan man inte styra.

Marcus förstår den oron.

– Då kunde jag inte känna det du kände. Det är det tråkiga med att vara pappan. Man kan inte knyta an på samma sätt under graviditeten. Jag trodde att jag gjorde det, men insåg att det inte alls var så. Jag knöt an materiellt, köpte barnsäng och sånt. När Billie sedan kom bröt jag ihop av glädje, men även för att det var jobbigt.

Billie andades inte när hon föddes. Barnmorskan klippte av navelsträngen och gick ut med henne direkt. Marcus gick efter.

– Då såg jag hysterin, de ropade efter läkare och tio personer bland annat masserade Billie och gav henne syrgas. Det var det värsta ögonblicket i hela mitt liv. Jag såg scenariot där jag skulle behöva gå in till Sharon och berätta att hon inte klarade sig. Det kändes som om jag stod där i en evighet, men det var bara tio minuter.

Allt gick bra och efter bara några minuter mådde Billie bra.

Ett annat minne från förlossningen, som de båda skrattar åt, är när värkarna satte igång och de skulle åka in till BB. Billie skulle födas 15 maj, men hade bråttom ut och kom tio dagar för tidigt.

– Jag hade sista föreställningen av Flashdance för säsongen och det var en härlig efterfest. Sharon sa att jag skulle passa på, hon var lugn så jag blev lugn och passade på att festa. Jag är ingen festprisse, det händer bara någon gång per år.

– Slemproppen gick, men jag var lugn och gick ut och köpte skorpor för att kolhydratsladda. Jag trodde inte att det skulle gå så snabbt.

Sharon hämtade Marcus vid tunnelbanan och väl hemma gick vattnet medan Marcus stod och borstade tänderna. Det fick bli taxi istället för egen bil, som de hade planerat.

– På sjukhuset fick Sharon en stark värktablett, jag frågade om inte jag kunde få en också, skrattar han.

Första tiden hemma beskriver båda som fantastisk. Marcus var ledig hela sommaren så den nyblivna familjen kunde vara tillsammans.

– Jag ville också vara med under den första tiden. Sharon satt med Billie typ hela tiden så jag fick sköta markservicen, men jag fick hålla ibland, skrattar han och fortsätter.

– Det var synd att jag inte kunde hjälpa till mer, Sharon var så trött.

Marcus ser fram emot att bara få fokusera på att vara pappa och slippa tänka på jobbet.

– Det kommer att bli mycket jobb, men inga krav. Det är jag som bestämmer vad vi ska göra. Visst är jag lite orolig över vad vi ska hitta på, men jag får hitta någon öppen förskola som passar mig. Jag har haft möjlighet att följa med Sharon och Billie för att träffa föräldragruppen, men jag kände aldrig att jag passade in. Jag kände mig mest i vägen bland alla mammor.

Han tycker att det ska bli spännande att möta andra föräldrar i lekparkerna och tror att valet av namn till dottern kommer att väcka diskussioner.

– Det var inte meningen att det skulle vara ett unisexnamn, vi tyckte att Billie var fint, säger Marcus.

– Många tror att hon är en kille. Hur hon kommer att ställa sig till det är svårt att veta, men jag tror att såna namn kommer att bli vanligare när hon växer upp. Genusdebatten är intressant att reflektera över. Det är så konstigt att namn, färger på kläder eller barnvagn kan röra upp så många känslor.

– Genus är viktigt, men jag vill inte gå så långt att kalla henne för hen. Manligt och kvinnligt är så inrotat i oss, det kommer att ta lång tid att komma över.

Billie börjar bli lite otålig, Sharon tar fram telefonen och sätter på Biet Maya, som snabbt fångar dotterns uppmärksamhet.

– Vi är helt anti att hon ska få småäta söta kex eller majskrokar när hon blir gnällig. Det är bara kladdigt och jobbigt. Vi har telefonen i stället, säger Marcus med en glimt i ögat.

Innan de fick Billie var Sharon gravid med tvillingar. När de skulle göra ett KUB-test fick de veta att ena fostret dött i vecka sju och när de fick resultatet på hur det andra fostret mådde fick de dåliga nyheter.

– Vi fick de sämsta siffror man kan få. Ett bra resultat är att få sannolikheten 1 på 20 000 att barnet kan ha sjukdomar som Downs Syndrom eller Trisomi. Vi fick 1 på 2.

– Den andra klarade sig inte heller så Sharon fick en tablett för att sätta igång förlossningen, säger Marcus och fortsätter.

– Det var bland annat därför jag startade min blogg. Jag behövde få ut alla tankar och känslor om missfallet, jag ville ha någon att prata med. Nu pratar jag med hela världen. Det var omedvetet att det var därför jag ville blogga, men efter ett tag kom jag på att det var nog därför.

I och med att Sharon blev gravid med Billie kom bloggen att handla om det också. Han skriver ingående och personligt, att bara dela med sig av vardagen tycker Marcus är helt ointressant.

– Det kommer att bli såna inlägg också, men jag vill dela med mig och diskutera mina tankar om att vara pappa. Det kommer nog att bli mer sånt nu när jag är hemma med Billie.

Efter missfallet var Sharon så fokuserad på att försöka bli gravid igen att hon inte bearbetade sorgen.

– Vi var i minneslunden för ett tag sedan, då kom allt över mig. Jag skrev dagbok under första graviditeten, nu läste jag den och började tänka på vad som har hänt. Under första graviditeten skrev jag ned allt som hände och jag pratade med magen. Jag kan få lite skuldkänslor att jag inte gjorde samma sak med Billie, men jag vågade inte det.

I bloggen skriver Marcus personligt och öppenhjärtigt om privatlivet.

– Föräldrarna tyckte det var lite för privat när jag skrev om att försöka bli med barn och produktionssex, men om de tycker så behöver de inte läsa. Våra kompisar har sagt att de tycker att det är skönt att vi tog upp vårt missfall. Det är många som drabbas men inga pratar om det.

Även om det är Marcus blogg spånar de idéer ihop och Sharon korrläser alla inlägg.

– I bloggen kommer man förbi den glossiga ytan, Marcus skriver ärligt och personligt.

FAMILJEN SÖDERBERG
Marcus, Sharon och Billie, snart 1 år.
BOR:
I Vällingby, strax utanför Stockholm
GÖR:
Både Marcus och Sharon är musikalartister. Marcus har precis gått på pappaledighet och Sharon jobbar för tillfället på Ikea och går samtidigt på auditions.
BLOGG:
Läs mer om Marcus tankar på enpappasvardag.se.

EN PAPPAS VARDAG möter Mini&Me

Är så glad över att kunna meddela att jag och min familj ska vara med på omslaget och i ett reportage i tidningen Mini&Me. Har inte träffat dem ännu men i mitten på april ska vi ses för en intervju och en fotosession. Återkommer med mer information så snart jag kan!

För att inte missa detta kan du prenumera på Mini&Me och varför inte besöka miniandme.se medan du väntar på ditt första exemplar.