Att vänta på vecka 12 och 18

Lyckan över att Sharon var gravid var total men oron över att ett nytt missfall skulle ske trängde sig på. Efter att gått igenom ett missfall vågar man knappt tänka mer framåt än där man befinner sig för tillfället. Man får ta en dag i taget och vara glad för varje dag som passerat. Dagarna gick dock väldigt långsamt och vi försökte aktivera oss på olika sätt för att tänka på annat.

Vi kontaktade en ny barnmorskemottagning då vi inte var nöjda med den tidigare. Nu blev det istället BB Stockholm Family på Kungsholmen och vi blev tilldelade den fantastiska barnmorskan, Karin Ekstrand, som tyvärr inte jobbar kvar, nu när jag skriver detta. Vi kontaktade henne ganska tidigt då vi som sagt var lite extra nervösa denna gång. Hon tyckte vi skulle göra ett tidigt ultraljud för att kunna slappna av och det gjorde vi.

Vi var även väldigt missnöjda med hur ultraljudet utfördes på Mama Mia så därför letade vi efter en ny mottagning och vår nya barnmorskemottagning, BB Stockholm Family utförde inte ultraljud själva. Till slut hittade vi Ultraljudsbarnmorskorna i Liljeholmen och bokade in en tid.

I vecka 8 åkte vi mot Liljeholmen och minnena från den förra graviditeten började spöka. En klump låg i magen men jag försökte vara lugn för att Sharon inte skulle bli ännu mer nervös än vad hon redan var. Vi klev in på mottagningen och redan då infann sig ett lugn. Lokalen var tyst och rogivande, receptionspersonalen var supertrevlig och det kändes som en bra nystart. Vi satt en stund i vänterummet då vi alltid är tidiga. Vid utsatt tid kom en barnmorska och hämtade in oss till ett undersökningsrum. Vi berättade om vår bakgrund och varför vi ville göra ett tidigt ultraljud. Det var ett foster och det levde, allt såg ut som det skulle. Mer kunde inte barnmorskan se på grund av att Sharon bara var i vecka 8. En lättnad lade sig och det kändes enklare att vänta in KUB & NUPP-testet på ultraljudet i vecka 12.

Några dagar efter ultraljudet träffade vi vår barnmorska och hade ett inskrivningssamtal. Vi fick bra vibbar direkt av både henne och mottagningen och vi åkte med ett stort leende på läpparna på tunnelbanan när vi rörde oss hemåt till Vällingby.

KUB & NUPP-testet stod på tur och även denna gång åkte vi till Ultraljudsbarnmorskorna. Kan ärligt, så här i efterhand säga att jag var skitnervös men det visade jag absolut inte för Sharon. Vi tog bilen till Liljeholmen och jag såg på Sharon att hon tyckte att detta var jobbigt. För cirka ett halvår sedan hade vi ju gjort ett likadant men den dagen hade slutat i gråt.

Vi klev in i väntrummet och jag kunde känna hur min mage fylldes av oro. Sharon hade fortfarande kvar samma blick som i bilen. Efter några minuters väntan hämtade en glad och trevlig barnmorska oss för att påbörja undersökningen. Jag trodde att jag skulle dö av nervositet men visade självklart inget för Sharon som med säkerhet kände likadant. Tror faktiskt att jag lyckades lura henne att jag var lugn och tror det kan ha hjälp henne lite.

Vi höll varandra i handen medan barnmorskan smetade ut den kalla gélen på Sharons mage och förde över ultraljuds-munstycket. Hjärtat stod typ still hos mig men vi såg ganska fort att hjärtat slog på vårt söta foster. Hon visade oss hur den såg ut från olika håll och mätte sedan allt hon behövde inför KUB & NUPP-testet. Sedan lämnade hon oss en stund för att föra in all data i systemet och skulle snart komma tillbaka.

Minuterna gick otroligt långsamt i undersökningsrummet och jag kände att vi inte skulle orka ännu ett bakslag med dåliga resultat. Barnmorskan kom tillbaka och hann bara komma in i rummet innan hon log och sa att allt såg bra ut. Resultaten visade tvärtemot tidigare graviditeten. Nu var sannolikheten 1:20 000, vilket är det högsta man kunde få. En lättnad lade sig hos oss båda och vi kunde slappna av för första gången sedan beskedet om att Sharon var gravid igen.

Vi gick från mottagningen med några ultraljudsbilder som minne och äntligen var det där otroliga leendet tillbaka hos oss båda. Vi ville inte åka hem utan ville fira, så vi åt en glass i Liljeholmen och ringde våra föräldrar för att berätta om det positiva beskedet. Plötsligt såg jag bara barnföräldrar med barnvagnar framför mig överallt. Det var som om poletten hade trillat ner att jag skulle bli pappa och vågade nu tro på det. Det kändes verkligen toppen!

Veckorna gick, men nu inte så långsamt längre, iallafall inte för mig. Jag började repa musikalen Flashdance och mycket mer än bara pappatankar behövde få plats i hjärnan. För Sharon gick det nog långsammare som både kände av tröttheten och illamåendet samtidigt som hon spelade musikalen Rock of Ages. I musikalen hade hon inte så mycket kläder på sig i vissa scener och jag som publik och hennes man riktigt älskade att se den lilla magen som började växa fram. Jag tror kanske inte Sharon kände riktigt likadant när hon stod på scenen.

Ett tips är att ni fotar av magen varje vecka så att ni kan jämföra och se skillnaden. Kommer mycket väl ihåg hur Sharon kunde säga att hon tyckte att magen hade krympt sedan förra gången hon tittade sig i spegeln. Jag kunde självklart se att så inte var fallet. Hade vi fotat varje vecka så hade hon också lättare sett det och sluppit den lilla oron som då kunde komma tillbaka.

Julafton närmade sig och snart skulle jag få julledigt från repetitionerna. Några dagar innan dess var det dags för rutinultraljudet i vecka 18. Vi hade bett om att få göra det några dagar tidigare än vanligt då vi skulle åka till New York över jul och nyår.

Vi åkte samma gamla bilfärd till mottagningen men denna gång fanns det ett annat lugn hos oss. Vi visste att bebisen mådde bra i vecka 12 och att risken för missfall minskar för varje vecka som gått. Självklart fanns det lite nervositet men mest av allt spänningen att se hur mycket fostret hade vuxit.

Ultraljudet var helt fantastiskt! Barnmorskan visade fostrets ryggrad, fingrar, fötter, hjärnan, hjärtat och vilket kön det var. Vi skulle få en flicka. Faaan, tänkte jag, då blir jag skyldig Sharons kollega, Thomas Wikström en öl! Vi hade slagit vad om vilket kön det var och han gissade på flicka och jag tyvärr på en pojke. Jag var självklart överlycklig över att det var en tjej, det spelade liksom inte alls någon roll för mig vilket kön det var, bara att hen mådde bra i magen.

Efter ultraljudet tog vi en sväng i Liljeholmsgallerian och vågade oss in på några barnavdelningar bara för att titta på lite babykläder. Vi skulle inte köpa nåt utan bara titta på allt fint som fanns. Tänk att vi skulle få en liten bebis som skulle passa i alla dessa små söta kreationer.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.