Första tiden

Vi var hemma från BB och nu var det vår tur att ta över allt ansvar för Billie. Det var inte alls så svårt då hon skötte sig exemplariskt hela tiden. Hon sov, åt, växte, kissade och bajsade. Sharon hade självklart lite jobbigare. Även fast amningen gick bra så hade hon rätt ont i sina bröst då mjölken rann till. Hon sa att det kändes som om brösten skulle spricka och det kändes som en underdrift från min synvinkel då brösten var två enorma fotbollar som inte gick att vidröra.

Under första veckan hemma fick vi även besök av vår sköterska från BVC. De gör ett så kallat hembesök första gången man ses. Billie vägdes för att kolla så att viktuppgången stod rätt till och hon växte med stormsteg. Vi blev även informerade om allt från säkerhet, vaccinering och allmänna råd. Mycket hade vi redan koll på men ändå lite skönt att få en repetition och speciellt runt köksbordet där hemma.

I slutet på veckan var det även dags för ett återbesök på BB Sophia. Vi stoppade in Billie i bilbarnstolen och åkte iväg. Det var lite nytt att ha en bebis bredvid sig när man körde. Det kändes fantastiskt! Väl framme på BB Sophia skulle vi göra ett hörseltest samt ett PKU-prov. Hörseltestet går till så att de stoppar in som en liten snäcka / mikrofon i örat och sedan måste allt vara tyst runt omkring. Den skickar sedan in ett ljud i Billies öra och fångar även upp det när det studsar tillbaka. Allt går på typ 3-4 sekunder. Så sjukt mycket enklare än hur man gjorde förr när man satt med olika klockor och slog och väntade på reaktioner från barnet. Billies resultat låg inom det normala och blev godkänt.

Sedan var det dags för PKU-provet, som tas på alla nyfödda i Sverige sedan mitten av 60-talet. Syftet är att hitta barn med någon av ett antal ovanliga men allvarliga medfödda sjukdomar som går att behandla, och där en tidig diagnos är viktig för prognosen. Provet går till så att de oftast sticker med en kanyl i foten för att sedan dutta blod på ett provpapper som sedan ska skickas in för analys. De hittade dock inget bra ställe på Billies fötter att sticka så de gjorde det istället mitt på huvudet. För att Billie inte skulle bli ledsen fick jag spruta in lite sockerlösning i munnen medan barnmorskan stack kanylen i huvudet. Vi trodde hon skulle börja gråta men hon verkade inte märka av det överhuvudtaget. Hon blev istället lite trött av sockerlösningen och somnade skönt kort därefter.

Då Billie kom 10 dagar tidigt hann ju vi inte klart med att storstäda huset så jag passade på medan hon sov eller ammade. Kanske lite hetsigt men ville absolut få det gjort innan vi var helt uppbundna med allt som skulle kretsa kring Billie. Dessutom väntade en kö av besök de kommande veckorna. Vi hade dock bestämt att vi inte ville ha tidiga besök, absolut inte något den första veckan. Är mycket glad över det beslutet idag, då vi hann bekanta oss med vår nya familjemedlem i vårt hem och dessutom hann jag ju storstäda.

Även blöjbyten var något ganska nytt, jag hade bytt några tidigare i mitt liv men kunde nog räkna antalet på mina fingrar. Sharon hade dock aldrig gjort det förr. Eftersom vi båda var hemma gjorde vi det mesta ihop, även blöjbyten. Var väldigt skönt att ha en assistent som stod redo med nya fuktiga tvättlappar och en ny blöja. Ibland kom det något som vi kallade raketbajs. Det var som om Billie kände på sig att vi hade tagit av blöjan och då fått klartecken att bajsa. Vi hade inte hunnit lära oss hennes tecken på när det var dags och plötsligt stod man där helt nerbajsad. Ja, inte bara en själv utan även hela badrummet. Hur kunde denna lilla sak få sån kraft?

Vi hade förväntat oss att hon skulle jollra sådär sött som bebisar gör, men Billie lät mer som ett monster. Hon stånkade och stönade och hade aldrig några små söta pip. Så de första veckorna blev hon faktiskt även kallad som Monstret. De få gånger hon lät så som vi föreställt oss var efter hon hade nyst. Då kom ett ljust litet, aahhh eller ååhhh, ett ljud som gör att man som förälder smälter helt totalt.

 

Besöken kom igång efter första veckan och det var verkligen en strid ström. Kalendern var fullbokad och det var nästan svårt att hålla reda på vem som skulle komma när. Det var dock inte så jobbigt, man fick ju säkert fika tre till fyra gånger per dag. Det var nästan så att man blev lite trött på bullarna och kakorna som Sharon hade bakat i förväg några veckor tidigare och fryst in inför alla besök.

Billie skulle självklart hållas i allas famnar, iallafall nästan allas. Några få vågade inte på grund av den ostabila nacken och jag förstår dem. Jag var likadan själv, men det försvinner när man inte har nåt val. Presenterna vällde även in, både via besök och via post. Det var allt från små söta bodys, leksaker till mobiler vi kunde hänga över skötbordet. Även innan förlossningen hade vi fått ta emot påse efter påse med kläder som vi fått ärva från min systers och brors barn. Riktigt bra då allting såg typ nytt ut men vi blev tvungna att bygga en ny garderob i Billies rum för att få plats med allt.

Som om det inte var nog med att jag storstädade huset den första veckan så byggdes även ett litet växthus på vår baksida under vecka nummer två. Det var inte jag som byggde det men jag var tvungen att måla det och det var ett jäkla arbete. I efterhand hade jag nog hellre betalat någon som hade utfört målningen då det var både tråkigt men framförallt jobbigt att stå och måla medan jag såg att innanför fönstret hade Sharon fullt upp med Billie. Självklart var det inte så här jag hade planerat det. Växthuset skulle egentligen byggts någon vecka tidigare och Billie skulle ju kommit minst 10 dagar senare men allt går ju tydligen inte att planera.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.