Billie skräms

Oj, vad saker kan hända snabbt!

I tisdags eftermiddag ringde förskolan till mig och sade att Billie hade feber. Så det var bara att åka direkt och hämta henne. Väl framme så gick jag ut med henne till hallen för att sätta på henne skorna. Då föll hon till golvet och fick kramper.

Jag lade henne på deras skötbord och kände mig inte nervös alls (första gången var jag livrädd). En av förskollärarna tog fram hennes krampmedicin samtidigt som en annan tog tid på 3 minuter. Jag höll luftvägarna fria och gav sedan medicinen. Sedan ringde personalen ambulans och det tog väl cirka 10 min tills de var framme.

Krampen gick inte över så det gav ytterligare krampmedicin och sedan skulle vi åka iväg men väntande in en till ambulans för att få med en narkosskötare i vår ambulans. I ambulansen fick hon ännu mer krampmedicin men inget fungerade och jag fick tag på Sharon på sitt arbete som fick ta en taxi till sjukhuset.

Väl inne på Astrid Lindgrens Barnsjukhus fortsatte kramperna och de tog alla prover som går att ta inklusive ryggmärgsprov, efter att de sövt henne samt gett henne antibiotika. Efter cirka en timma med kramper avtog de och Billie fick efter ett tag lämna akutrummet med massor av läkare och sköterskor och fick en plats på barnintensiven istället.

Där blev hon kontaktbar efter ett tag och fick virusmedicin. Hon blev mer och mer sig själv men sjukt drogad och trött. Billie ansågs nu inte behöva bli övervakad och blev därför flyttad till ett slutet rum på infektionsavdelningen. Billie hade sedan hög feber hela natten (40 grader).

Ryggmärgsprovet visade inget så det var inte hjärnhinneinflammation. Övriga prover visade på en lätt infektion men ingen allvarlig. Igår gjorde de även en EEG och den var helt normal så ingen epilepsi heller. De tror därför att det helt enkelt var en ovanligt lång feberkramp orsakad av en liten infektion ev. en öroninflammation som kan vara på G.

Vi kom hem igår eftermiddag och imorse blev Billie feberfri. Hon är typ sig själv nu men har lite sämre balans bara (samma sak hände förra gången) men den blir bättre och bättre.

Jag undrar ibland varför man utsätter sig för att vara förälder? Det känns som att man faller ner för världens djupaste stup när man ser sin dotter ligga där och är medvetslös och ingen vet riktigt varför.

Det finns så mycket kärlek till henne och jag fattar inte hur föräldrar som förlorat sina barn klarar sig. Jag vet inte om jag skulle göra det.

Vill avsluta med att ta inget för givet, livet kan vända snabbt och ta vara på varje liten stund med familj och vänner!