Tankar om BB Sophia

Idag sände Kalla Fakta på TV4 ett program där de kritiserade BB Sophia tillsammans med ett antal läkare och tycker att BB Sophia borde stängas efter att ett dödsfall har skett. Jag är inte insatt i all kritik och är inte rätt person att ta reda på det heller. Tror dock att en stor faktor är att det sticker lite i ögonen att en privat klinik blir så populär och uppskattad av sina patienter.

Ni kan själva läsa om vår upplevelse på BB Sophia i mitt inlägg ”Förlossningen” men kan sammanfatta det genom att berätta att vår upplevelse var fantastisk och att vi aldrig träffat så engagerad personal inom vården tidigare.

 

Första tiden

Vi var hemma från BB och nu var det vår tur att ta över allt ansvar för Billie. Det var inte alls så svårt då hon skötte sig exemplariskt hela tiden. Hon sov, åt, växte, kissade och bajsade. Sharon hade självklart lite jobbigare. Även fast amningen gick bra så hade hon rätt ont i sina bröst då mjölken rann till. Hon sa att det kändes som om brösten skulle spricka och det kändes som en underdrift från min synvinkel då brösten var två enorma fotbollar som inte gick att vidröra.

Under första veckan hemma fick vi även besök av vår sköterska från BVC. De gör ett så kallat hembesök första gången man ses. Billie vägdes för att kolla så att viktuppgången stod rätt till och hon växte med stormsteg. Vi blev även informerade om allt från säkerhet, vaccinering och allmänna råd. Mycket hade vi redan koll på men ändå lite skönt att få en repetition och speciellt runt köksbordet där hemma.

I slutet på veckan var det även dags för ett återbesök på BB Sophia. Vi stoppade in Billie i bilbarnstolen och åkte iväg. Det var lite nytt att ha en bebis bredvid sig när man körde. Det kändes fantastiskt! Väl framme på BB Sophia skulle vi göra ett hörseltest samt ett PKU-prov. Hörseltestet går till så att de stoppar in som en liten snäcka / mikrofon i örat och sedan måste allt vara tyst runt omkring. Den skickar sedan in ett ljud i Billies öra och fångar även upp det när det studsar tillbaka. Allt går på typ 3-4 sekunder. Så sjukt mycket enklare än hur man gjorde förr när man satt med olika klockor och slog och väntade på reaktioner från barnet. Billies resultat låg inom det normala och blev godkänt.

Sedan var det dags för PKU-provet, som tas på alla nyfödda i Sverige sedan mitten av 60-talet. Syftet är att hitta barn med någon av ett antal ovanliga men allvarliga medfödda sjukdomar som går att behandla, och där en tidig diagnos är viktig för prognosen. Provet går till så att de oftast sticker med en kanyl i foten för att sedan dutta blod på ett provpapper som sedan ska skickas in för analys. De hittade dock inget bra ställe på Billies fötter att sticka så de gjorde det istället mitt på huvudet. För att Billie inte skulle bli ledsen fick jag spruta in lite sockerlösning i munnen medan barnmorskan stack kanylen i huvudet. Vi trodde hon skulle börja gråta men hon verkade inte märka av det överhuvudtaget. Hon blev istället lite trött av sockerlösningen och somnade skönt kort därefter.

Då Billie kom 10 dagar tidigt hann ju vi inte klart med att storstäda huset så jag passade på medan hon sov eller ammade. Kanske lite hetsigt men ville absolut få det gjort innan vi var helt uppbundna med allt som skulle kretsa kring Billie. Dessutom väntade en kö av besök de kommande veckorna. Vi hade dock bestämt att vi inte ville ha tidiga besök, absolut inte något den första veckan. Är mycket glad över det beslutet idag, då vi hann bekanta oss med vår nya familjemedlem i vårt hem och dessutom hann jag ju storstäda.

Även blöjbyten var något ganska nytt, jag hade bytt några tidigare i mitt liv men kunde nog räkna antalet på mina fingrar. Sharon hade dock aldrig gjort det förr. Eftersom vi båda var hemma gjorde vi det mesta ihop, även blöjbyten. Var väldigt skönt att ha en assistent som stod redo med nya fuktiga tvättlappar och en ny blöja. Ibland kom det något som vi kallade raketbajs. Det var som om Billie kände på sig att vi hade tagit av blöjan och då fått klartecken att bajsa. Vi hade inte hunnit lära oss hennes tecken på när det var dags och plötsligt stod man där helt nerbajsad. Ja, inte bara en själv utan även hela badrummet. Hur kunde denna lilla sak få sån kraft?

Vi hade förväntat oss att hon skulle jollra sådär sött som bebisar gör, men Billie lät mer som ett monster. Hon stånkade och stönade och hade aldrig några små söta pip. Så de första veckorna blev hon faktiskt även kallad som Monstret. De få gånger hon lät så som vi föreställt oss var efter hon hade nyst. Då kom ett ljust litet, aahhh eller ååhhh, ett ljud som gör att man som förälder smälter helt totalt.

 

Besöken kom igång efter första veckan och det var verkligen en strid ström. Kalendern var fullbokad och det var nästan svårt att hålla reda på vem som skulle komma när. Det var dock inte så jobbigt, man fick ju säkert fika tre till fyra gånger per dag. Det var nästan så att man blev lite trött på bullarna och kakorna som Sharon hade bakat i förväg några veckor tidigare och fryst in inför alla besök.

Billie skulle självklart hållas i allas famnar, iallafall nästan allas. Några få vågade inte på grund av den ostabila nacken och jag förstår dem. Jag var likadan själv, men det försvinner när man inte har nåt val. Presenterna vällde även in, både via besök och via post. Det var allt från små söta bodys, leksaker till mobiler vi kunde hänga över skötbordet. Även innan förlossningen hade vi fått ta emot påse efter påse med kläder som vi fått ärva från min systers och brors barn. Riktigt bra då allting såg typ nytt ut men vi blev tvungna att bygga en ny garderob i Billies rum för att få plats med allt.

Som om det inte var nog med att jag storstädade huset den första veckan så byggdes även ett litet växthus på vår baksida under vecka nummer två. Det var inte jag som byggde det men jag var tvungen att måla det och det var ett jäkla arbete. I efterhand hade jag nog hellre betalat någon som hade utfört målningen då det var både tråkigt men framförallt jobbigt att stå och måla medan jag såg att innanför fönstret hade Sharon fullt upp med Billie. Självklart var det inte så här jag hade planerat det. Växthuset skulle egentligen byggts någon vecka tidigare och Billie skulle ju kommit minst 10 dagar senare men allt går ju tydligen inte att planera.

Förlossningen

Vi vaknade ganska sent söndagen den 4 maj, men inte senare än vanligt då jag hade haft två föreställningar dagen innan. Det var dags för säsongens sista föreställning av Flashdance. Det var nu bara elva dagar kvar till den 15 maj som var det beräknade datumet. Perfekt med tio dagars ledighet för att göra det allra sista förberedelserna innan förlossningen, som att till exempel storstäda huset. Tänkte det skulle dröja ett tag innan man kunde göra det, så lika bra att passa på.

Sharon gick som vanligt upp några minuter tidigare än mig och gjorde sin rutinmässiga morgonkiss på toaletten. Yrvaken hör jag att Sharon säger något om att hon tror att slemproppen har gått. Jag hade då ingen riktigt bra koll på vad slemproppen var men när livmoderhalsen börjar öppna sig så kan det komma en slemartad flytning, den så kallade slemproppen. Om slemproppen kommer kan det ändå dröja upp till någon vecka innan förlossningen startar. Om värkarna inte har satt igång behöver man inte åka till sjukhuset utan kan stanna hemma och se tiden som en möjlighet att förbereda sig, äta ordentligt, vila och göra saker som man tycker om. All denna information googlade vi oss fram till och det kändes lugnande att det antagligen skulle dröja några dagar innan det var dags.

Vi käkade en sen frukost och sedan åkte jag iväg till China Teatern för att förbereda mig för den sista föreställningen och en härlig slutfest. Var lite uppspelt över att slemproppen hade gått (låter ju inte klokt nu i efterhand) och kunde inte hålla det inom mig och pratade med bland annat en kollega som även utbildar sig till barnmorska. Hon berättade att det kunde dröja upp till en vecka innan det är dags att åka in till BB, precis som Google hade beskrivit, men det vanligaste var att förlossningen skedde inom de närmsta 48 timmarna. Min uppspelta känsla byttes istället mot nervositet. Det var ju inte alls så vi hade tänkt. Skulle Sharon föda typ imorgon eller övermorgon? Är vi redo än? Vi skulle ju klippa oss båda två på måndagen så det passade ju inte alls.

Ringde Sharon för att kolla läget och möttes av en lugnt och harmonisk samtal. Jag ville inte berätta för Sharon det jag tidigare fått berättat om slemproppen, för att inte göra henne orolig nu när hon var ensam hemma hela dagen. Hon var verkligen jättelugn och verkade må precis som vanligt, förutom lite molvärk. Jag frågade om jag skulle strunta i vår slutfest och istället åka hem tidigare men Sharon sa till mig att festa en sista gång på ett bra tag.

Jag SMS:ade flera gånger under kvällen och hon var hela tiden väldigt lugn, så det blev en kul fest om man säger så. Jag är inte killen som brukar åka hem vid fem på morgonen så jag åkte hem cirka 23:30 då festen börjat tidigt och jag behövde inte mer alkohol i blodet. Sharon hämtade mig vid vår tunnelbanestation och vi förberedde oss för natten. Medan vi borstade tänderna sa hon att hon haft som mensvärk typ hela dagen, men inte mer än så.

Sharon är alltid snabbare än mig så hon gick och lade sig medan jag fortsatte att borsta tänderna. Från ingenstans hör jag Sharon säga från sovrummet att hon tror att vattnet precis gick. Jag trodde hon skojade, här stod jag i festkläder och alkoholdoftande andedräkt. Det var bara att ringa BB Sophia som vi valt att föda på och de bad oss komma in för en kontroll då värkarna började komma ganska direkt. Vi visste ju inte vad som väntade oss så vi tog fram den nästan färdigpackade förlossningsväskan, bytte om från festkläderna och ringde en taxi. Inte alls vad vi egentligen hade planerat då jag skulle kört med vår bil till BB men det fungerade ju inte nu när jag hade druckit alkohol.

I taxin satt jag med min värk-app som skulle hjälpa oss att se hur ofta och hur långa värkarna var samt tuggade tuggummi frenetiskt för att få bort den härliga andedräkten. Jag som sällan dricker alkohol tajmade in detta tillfälle sjukt dåligt. I taxin satt en ung och trevlig chaufför som tyckte det var coolt att vi skulle till BB och pratade oavbrutet medan värkarna bara kom tätare och tätare.

Till BB Sophia kom vi cirka klockan 01.30 och blev varmt välkomna av en fantastisk personal. Vi var helt själva på mottagningen där kontrollen skulle göras. De mätte Sharons värkar och undersökte hur allt såg ut. Vi var båda väldigt trötta då vi inte sovit något och tiden flöt bara på och var plötsligt klockan 04:30. Vi fick då reda på att vi fick stanna kvar och bli inskrivna på det sista lediga rummet på förlossningsmottagningen.

 

Vägen till förlossningen var bara en våning upp och vi fick ett jättefint och fräscht rum. Där fanns en skön säng för Sharon, ett badrum med stort hörnbadkar, redskap som pilatesboll, rep och saccosäck för att underlätta för Sharon samt all teknisk utrustning du kan tänka dig. Timmarna gick och Sharon öppnade sig enligt skolboken men vi var båda två väldigt trötta. Sharon somnade mellan värkarna och sa till mig att jag också skulle vila lite. Så jag satte mig på en stol bredvid henne och det blev väldigt svårt att hålla ögonen öppna. Vaknar till efter någon minut och hör Sharon säga ”- Jag skulle uppskatta om du var lite mer närvarande”. Det var inte läge att säga att hon precis hade bett mig vila lite.

Jag försökte hela tiden hjälpa Sharon så mycket jag kunde men man känner sig ganska dum när man står där och ens älskade har så ont. Kunde liksom inte göra mer än att ge henne vatten, flytta på kuddar, ge spypåsar, massera och sköta TENS-apparaten. Visserligen är det sjukt jobbigt att sitta och massera i en massa timmar men inte jämförbart med hur jobbigt det var för Sharon. Hon valde att inte ta någon smärtlindring alls utöver två alvedon (fick även jag då jag hade ont i huvudet när vi kom in), lustgas och TENS och jag var sjukt imponerad.

Vi hade köpt lite proviant som framförallt Sharon skulle få i sig för att orka med allt men på grund av illamående var hon inte speciellt sugen. Jag däremot var både sugen och otroligt hungrig så jag tog en av alla mini-kexchoklad vi köpt medan Sharon sov mellan värkarna. Jag trodde iallafall att hon sov när jag hörde henne säga ”- Äter du min choklad?”.

Runt 13:30 började de riktiga krystvärkarna att komma och nu var vi nära, äntligen skulle vår lilla flicka få se världen. Sharon vågade antagligen inte krysta på riktigt så hårt som det hade behövts vid värkarna så det drog ut på tiden. När cirka en timme hade gått hade vår flicka fortfarande inte kommit ut men det var väldigt, väldigt nära. Sharon satt på en födelsepall och lutade sig mot mig medan jag kramade om och höll i henne. Huvudet var nästan ute men fastnade i cirka fyra värkar. Plötsligt med en väldigt hastighet kom hon ut och barnmorskan lade henne på Sharons bröst. Hon såg inte alls ut så som man hade tänkt, huvudet var helt konformat och hon såg ut som en alien och var även ganska blå. Dessutom så rörde hon sig ytterst lite och skrek inte heller. Jag såg på barnmorskan att det var något som inte stämde. Hon frågade om det var OK om hon klippte navelsträngen och gick iväg med vår flicka till barnbordet i ett rum bredvid. Hon bad mig komma dit så fort Sharon flyttats till sängen igen.

Sharon var stark och reste sig upp ganska lätt, lade sig i sängen och blev omhändertagen av en ny barnmorska medan jag gick ut efter den andra barnmorskan till barnbordet. Jag fick en chock av allt som hände omkring mig. Barnmorskan ropade på hjälp och det trycktes på ett larm som tillkallade läkare. Hon ville inte andas. Plötsligt var det fem till sex stycken personer runt barnbordet som alla gjorde varsin uppgift på henne. En sköterska tog hand om mig och bad mig hålla i vår flickas hand medan de andra masserade, gav syrgas, kollade hjärtrytmen m.m.. Hon kramade inte om mitt finger och verkade helt livlös. Jag bröt ihop och klarade inte av att stå och hålla i henne.

Vad skulle jag säga till Sharon om hon inte överlever? Skulle vi klara av ännu ett bakslag? Tårarna sprutade och jag har aldrig varit så ledsen och rädd i hela mitt liv. Hur kunde man älska någon så mycket, fast jag precis just hade träffat henne. Efter cirka 5 minuter började hon andas själv och vid 10 minuter så klarade hon det helt själv. Barnmorskan frågade mig om jag ville ta upp henne och bära in henne till Sharon men jag kände att jag inte klarade av det i det tillståndet jag befann mig i.

Fick förklarat för mig att det som hänt med vår flicka händer ungefär vid var tionde förlossning och inte var något farligt men tog några dagar innan chocken lade sig. Även nu när jag skriver detta kommer tårna tillbaka när jag tänker tillbaka på det hela.

 

Timmarna efter förlossningen ägnades åt att se till att vår flicka började amma vilket gick nästan på direkten, stoppa de blödningar som uppstår inne i kvinnan efter förlossningen samt väga och mäta vårt underverk. Hon var 48 cm lång och vägde 2920 gram, så ganska liten. Vi fick även så klart den berömda brickan med svensk flagga, alkoholfritt bubbel och några riktigt goda mackor.

Sedan var det dags att byta rum till ett några meter bort där vi skulle få ligga kvar i två nätter. Även detta rum var väldigt trevligt med en dubbelsäng, ett babysnest och ett badrum. Vi käkade lite middag och sedan somnade vi tidigt i sängen. Den natten vaknade vi många gånger. Båda två var så rädda att hon skulle sluta andas. Hon var ju så liten.

 

Resterande dagar ägnades åt att lära känna vår Billie som vi bestämde att vi skulle prova att kalla henne. Allt från amning, blöjbyten och positioner hon ville ligga i, i ens famn.

Det var som om klockan stod still när vi befann oss på BB Sophia. När Sharon passade på att sova gick jag runt med Billie i korridorerna och njöt av hur stilla och vackra lokalerna var. Svårt att förstå att det låg en massa kvinnor och födde bakom alla dessa dörrar då det var så tyst. Dem som syntes var ibland några sköterskor, barnmorskor och nervösa eller stolta, nyblivna pappor.

Dagen då det var dags att åka hem genomgick Billie en rutinmässig läkarundersökning som gick galant. Skulle bli lite skönt att komma hem men självklart också lite läskigt att köra hem med en bebis i bilen och komma hem utan att kunna ringa på en sköterska så fort man undrade något. De kommande dagarna skulle bli intensiva men också något av de bästa som hänt oss.

Ett stort tack till BB Sophia och era barnmorskor Madeleine, Jessica, Yvonne och Viktoria samt alla fantastiska sköterskor. Ni gjorde upplevelsen ännu bättre!