Lillebror är snart här

Den 19 oktober visade teststickan ett blått plustecken efter två tidigare försök. Så det var definitivt planerat men ingen av oss blev euforisk som när Sharon var gravid med tvillingarna eller Billie men självklart var vi ändå jätteglada. Det går nog inte att jämföra känslan av det första plustecknet mot de resterande. Billie kände nog dock på sig vad som väntade och började storgråta.

Har inte skrivit något om graviditeten vilket jag trodde att jag skulle gjort och det är inget medvetet val. Denna graviditet har helt enkelt inte uppmärksammats så mycket av mig denna gång, har haft så mycket annat att tänka på. Det har även varit lite så för Sharon men det är lite svårt för henne att glömma bort den helt och hållet, men hon har sa några gånger i början att hon glömde det helt.

Hur har då graviditeten varit för Sharon?

Ja, till en början gick allt super och hon som sagt märkte knappt att hon var gravid. Sedan började illamåendet och det tillsammans med hennes nuvarande arbete var inte en jättekul upplevelse. Hon var tvungen att äta hela tiden för att inte må illa (och det kunde hon inte göra på arbetstid) och ingen på arbetet visste heller om att Sharon var gravid. Dessutom höll illamåendet i sig ända till vecka 20.

Det märktes tydligt att det var tungt för Sharon fram till vecka 20. Hon var helt slut när hon kom hem från arbetet och ganska ofta så skulle hon dessutom hämta Billie på förskolan. Det blir helt enkelt inte riktigt lika speciellt och mysigt att vara gravid andra gången som första gången när man har en tvååring att ta hand om.

Om vi struntar i att gräva in oss i detaljer denna gång så har väl graviditeten flutit på helt okej.

Nu börjar det verkligen närma sig nedkomst med allt som hör till för kvinnan i slutet av en graviditet som extra mycket vätska i kroppen och en trött och tung kropp. Sharon har två dagar kvar på arbetet och jag tror att lillebror kommer komma tidigare än beräknat (16 juni) men hoppas ändå att hon får vila lite innan det är dags.

Jag har även denna gång tagit tag i de mer praktiska sakerna som ny vagn och säng. Det som snurrar mest i mitt och Sharons huvud just nu är dock vad lillebror ska heta. Med Billie kändes det så rätt direkt och vi hade inga alternativ men med lillebror känns inget namn helt rätt.

Hetast på vår lista just nu:

  • Tom
  • Sixten
  • Alvin
  • Harry

Vi får nog denna gång helt enkelt prova oss fram med namn när lillebror kommit till världen.

Lillebror

Detta är ju egentligen redan avslöjat för er som följer bloggen på Instagram, @enpappasvardag.

Jag lade upp bilden nedan vid årsskiftet men de flesta tittade nog inte tillräckligt noga för att se vad bilden egentligen visade.

Billie ska iallafall bli storasyster till en lillebror som beräknas födas den 16 juni. Vi är så otroligt lyckliga över detta!

Ville bara få ur mig detta och återkommer så klart om hur tiden varit hittills för Sharon och för mig.

Att göra barn igen…

Bara två veckor efter aborten åkte vi med hela min familj till Kolmården, detta var en födelsedagspresent till min mamma som nu skulle lösas in. Detta gav oss extra tillfälle att koppla av och tänka på annat. Min syster hade precis fått sitt tredje barn och min svägerska var höggravid med sin andra. Kommer mycket väl ihåg att jag var väldigt glad för deras skull men att det långt bak ändå fanns någon slags avundsjuka. Vi skulle ju också fått barn det året. Men vår sorg lade sig ganska snabbt, troligen på grund av att vi försökte prata om det så öppet som möjligt med våra vänner.

Läkarna på Huddinge sade att man skulle vänta med att försöka igen tills man hade haft två menscykler efter avslaget. För er som inte vet vad avslag är så är det en sårvätska från sårytan där moderkakan suttit. Första dagarna blöder det förhållandevis rikligt och består av blodig vätska, därefter blir avslaget allt mer brunaktigt för att till slut bli helt ljust. Hur länge man blöder är väldigt individuellt.

Vi orkade inte vänta två cykler och började försöka redan efter första. Denna gång ville vi vara mer säkra på när ägglossningen skulle ske och köpte en fertilitetsmonitor.

Första försöket gick precis som vi trodde, inte speciellt bra. Läkaren hade ju sagt att vi skulle vänta två menscykler men vi ville ändå prova. Försök nummer två var svårt att hinna med även fast vi försökte vid alla tillfällen som gavs. Kan rekommendera att inte ha övernattande besök en längre period eller att åka på semester till svärföräldrarna kring ägglossning, det blir ju lite mer krångligt då.

Vi kämpade ändå på med fortplantningen väldigt bra och det kändes som att detta försök ändå skulle kunna lyckas. Min magkänsla kändes bra men jag hade fel. Mensen kom denna gång också.

Försök nummer tre närmade sig och fertilitetsmonitorn betedde sig konstigt. Det verkade som Sharon denna månad inte hade någon ägglossning. En vän berättade att det kan hända för kvinnor ibland, speciellt om man känner sig stressad och det vore ju inte så konstigt efter vad hon gått igenom. Det kändes irriterande, varför nu när vi så gärna ville få barn. Vi försökte ändå, då rutinen fanns där sedan tidigare månader. Mensen kom inte och det var som ett ytterligare bevis på att Sharons kropp sa ifrån.

Trots att vi inte visste när nästa ägglossning skulle ske började vi på försök nummer fyra. I mitten av september gjorde vi av en okänd anledning ändå ett graviditetstest för att vara helt på den säkra sidan. Sharon satt på toaletten och kissade på stickan och gav mig testet för att jag skulle ta det och vänta 3 minuter på resultatet. Jag hann inte lägga ifrån mig stickan innan det kom upp ett tydligt, starkt och blått plustecken. Sharon var äntligen gravid igen!

Det som vi hade tolkat som ett ägglossningsuppehåll var istället en oregelbunden ägglossning som fertilitetsmonitorn hade svårt att mäta och att mensen uteblev efter försök nummer tre berodde på att Sharon redan var gravid. Vi tyckte dock att monitorn var väldigt bra trots att den inte fungerade för oss den månaden Sharon blev gravid.

Och sen då?

Dagarna efter vi fått graviditetsbeskedet kändes overkliga. Vad skulle vi göra nu, bara att vänta på att magen skulle börja växa? Vi hade iallafall kontaktat mödravården, Mama Mia på Karlavägen i Stockholm för att få träffa en barnmorska och bli inskrivna men det skulle ändå dröja ca 6 veckor innan vi skulle dit. Vi blev dock inbokade på en introduktionsträff för föräldrar som väntar sitt första barn.

Introduktionsträffen bestod av en ganska stel cirkel av blivande och tystlåtna föräldrar och en barnmorska som berättade om graviditetsbesvär, vad kvinnan bör undvika att äta och sedan allmänna frågor från oss föräldrar.
Träffen gav väl inte jättemycket mer än vad appar, böcker och vänner kan delge en för information men det var skönt att bara hitta på nåt för att förstå åt vilket håll vår familj var på väg. Efter träffen gick vi och firade lite på Miss Voon och genast började tankarna dyka upp om vad Sharon inte skulle äta från menyn. Inte helt enkelt att komma ihåg alla restriktioner men besök Livsmedelsverkets webbsida för alla råd.

Två veckor senare var det dags för ett inskrivningssamtal hos vår tilldelade barnmorska. Inget speciellt hände egentligen men hon frågade oss om vår medicinska bakgrund och tog lite mer detaljerad information om Sharon. Vi fick även ställa lite frågor som dykt upp. Barnmorskan var kanske inte den mest intressanta. Lite för mesig och alla till lags för vår smak. Hade varit skönare med än barnmorska som var lite mer rak på sak och tydlig.

Något som är bra att veta är att du kan absolut byta barnmorska om du inte är nöjd. Det är ju viktigt att ni känner ett stort förtroende för hen då det gäller ca 9 månaders kommunikation som ska vägleda och lugna er under tiden.

Några veckor senare fick Sharon lämna blodprov för att kolla järnvärden m.m. samt prover för det kommande KUB- och NUPP- testet vi bestämt oss att göra i vecka 12.

Dagarna kändes otroligt långa och Sharon blev tröttare och tröttare. Det märktes tydligt att hormonerna spökade i hennes kropp och förberedde sig på något stort.

Än så länge hade vi lyckats hålla nyheten hemlig för i stort sett alla men påsken kom och vi skulle hälsa på våra föräldrar. Vi kände att det var lite tidigt att berätta om nyheten men kunde inte hålla oss.

Vi träffade mina föräldrar över en lunch på Piren på Kungsholmen och gav dem ett påskägg. I ägget låg goda praliner men viktigast av allt så låg en lapp. På lappen stod det 2 april, 27 augusti, 26 november?.
Pappa förstod direkt vad lappen ville visa. Första datumet var min systers tredje barn, det andra datumet var min brors andra väntade barn och det tredje var vårt. De skulle få tre nya barnbarn under samma år. Mamma fattade inte direkt men efter någon hint från pappa ramlade poletten ner.
De blev självklart jätteglada men hade nog väntat och hoppats på detta ett tag.

Till Sharons föräldrar gjorde vi ett liknande påskägg men med en lapp som det stod 1923, 1953, 1983, 2013?. Trettio år mellan alla årtal som visade födseln av Sharons farfar, Sharons pappa, Sharon själv och vårt väntade barn. Reaktionen var lika glad denna gång och kanske fanns en ännu större nyfikenhet då det skulle få sitt första barnbarn.

Något vi var väldigt noga med vid berättandet av nyheten var just att vi sa att det var väldigt tidigt, men att vi inte kunde hålla oss ändå. Det var ju ändå bara några veckor kvar innan dem skulle få se bilder på vår lilla skapelse från första ultraljudet.

Att göra barn

Jag och Sharon hade länge pratat om att skaffa familj men vi bestämde oss för att gifta oss först och sedan låta familjen börja växa. Vi kände att vi ville ha ett riktigt egocentriskt bröllop där allt bara kretsade kring oss och inte några barn. Den 9 juni 2012 gifte vi oss på Skeppsholmen i Stockholm och hade den bästa dagen man kan tänka sig. Hela sommaren efter bröllopet blev en väldigt lång smekmånad och ägnades åt resor till Filippinerna, Borås, Göteborg, Gotland, Hedemora, New York och Rättvik. Vi tillbringade i stort sett ingen tid hemma i vårt nya hus.

Sharon och jag hade pratat om att hon skulle sluta äta p-piller efter sommaren och så blev det också. September blev en hektiskt månad och många timmar tillbringades i sängen. Väntan var olidlig på om Sharons mens skulle komma eller inte. Den kom tyvärr. Tankarna började direkt skena om vi ens kunde få barn. Jag hade inte råkat göra någon gravid tidigare och Sharon hade inte heller blivit gravid någon gång. Som en lugnande röst till både mig och Sharon sa jag någott om ”Ja ja, då blir nästa månad lika rolig den också”. Vad jag inte visste då är att endast cirka 25% av alla kvinnor blir gravida på första försöket enligt en studie i USA.

Nästa ägglossning började närma sig och aktiviteten i sängen ökade. Väntan på om mensen skulle komma var ännu jobbigare denna gång. Tänkte att om det inte gick på första försöket så måste de ju gå på andra. Mensen kom denna månad också och det tog ännu hårdare denna gång.

Hur ska man veta om ens små spermier faktiskt fungerar? Började undersöka om jag borde kolla hur kvalitén var på dem. Efter lite googlande förstod jag att två månader till försök att få barn inte var mycket alls och lade ner undersökningstankarna.

Plötsligt blev min fru erbjuden ett nytt musikaljobb i Rock of Ages på China Teatern och ville göra en time-out i försök att bli med barn. Kanske inte helt passande och bekvämt att springa runt på scenen med en bebis i magen när man bara har korta shorts och BH på sig i vissa scener.

Väntan på att försöka igen blev inte jättelång. Jag övertalade henne att vi borde försöka ändå, trots det nya roliga arbetet. Om vi skulle vänta på den perfekta tidpunkten skulle vi få vänta i många år. Försöken började igen i december men inte lika aktivt som tidigare. Både lusten, kämparglöden och förväntan hade minskat sedan de två första försöken. Kändes inte som någon idé att hoppas för mycket och det gjorde jag rätt i för även denna gång kom mensen.

Januari kom och det kändes som vi aldrig skulle få barn. Tre försök hade gått och vemodet trängde på. Januari blev det fjärde försöket eller försöken. För du försöker ju inte bara en gång per månad, det är ju lika bra att ha så mycket aktivitet i sängen som man kan hinna med kring ägglossningstider. Dessutom kan ju en spermie överleva i flera dagar.

Att göra barn trodde jag skulle vara kul. Jag gillar sex och jag gillar barn så det var ju en perfekt kombo, men alla dessa försök gjorde sex till något otroligt tråkigt och prestationsfyllt. Det var bara att se förbi det tråkiga och hoppas på att det skulle bli ett barn.

Det var dags för mens igen men det kom ingen på det vanliga datumet. Inte för mycket att hoppas på, då den varit oregelbunden ganska ofta efter att Sharon slutat med p-piller i september. Sharon tog ett graviditetstest bara för att dubbelkolla men det fanns verkligen ingen förhoppning. Förhoppningen var till och med så låg att hon gav mig testet medan det skulle processera och sedan visa att hon inte var gravid denna gång heller. Jag tittade ner på stickan och tittade igen. Ropade och frågade om det skulle vara ett plus. Det var ett plus, vi lyckades, fjärde försöket lyckades. Båda två blev så glada att vi inte visste vad vi skulle göra. Vi kramades, stannade upp och tänkte, grät och skrattade. Ja, alla olika sorters känslor dök upp och det var en helt galen och härlig upplevelse.