De blir inte alltid som man tänkt sig

Det var dags för ultraljud och KUB & NUPP-testet. För er som inte vet vad dessa tester innebär så är KUB (Kombinerat Ultraljud och Biokemi) att man kombinerar resultatet av en ultraljudsundersökning där man bland annat mäter vätskespalten i nacken, även kallat nackuppklarning (NUPP) med resultatet av ett blodprov för att göra en beräkning av risken att barnet ska födas med en kromosomavvikelse. Den vanligaste av dessa är Trisomi 21 (Downs syndrom) men också mindre vanliga kromosomavvikelser som Trisomi 13 (Pataus syndrom) och Trisomi 18 (Edwards syndrom) kan beräknas.

Sharon lade sig på undersökningsbordet och vi var båda sjukt nervösa. Vi skulle ju få se vårt barn för första gången. Vi hade på vägen till mottagningen gått och diskuterat vilka vi skulle skicka ultraljudsbilder till utöver våra föräldrar och såg verkligen fram emot denna undersökning.

Barnmorskan började föra apparaten över magen och ganska fort såg vi vårt barn. Helt galet vackert! Tänk att man kunde se så mycket redan nu. Hjärtat eller det som skulle bli ett hjärta blinkade fort på skärmen, så allt såg ut att vara som det skulle. Barnmorskan berättade dock att det verkade varit två foster från början men att den ena tyvärr inte hade klarat sig. Det hade alltså varit tvillingar i Sharons mage utan att vi hade en aning om det. Jag hade skojat om det men aldrig tänkt att det skulle hända oss. Tyvärr så klarade sig inte den ena och såg ut att ha gett upp i vecka 7.

Undersökningen fortsatte med det andra och levande fostret och hon mätte vätskespalten, längden m.m. Vår lilla krabat ville inte riktigt ligga som det var bäst för undersökningen, så barnmorskan fick jobba hårt och blev ganska frustrerad. Eller rättare sagt stressad för vår tid gick över på hennes lunch, detta även p.g.a. av att vi fick komma in 15-20 minuter sent till undersökningen. Hon blev så stressad att hon tillkallade ännu en barnmorska som på ett mycket lugnare sätt utförde resterande mätningar av fostret.

Ultraljudet var klart och mätresultaten fördes in i datorn av barnmorskan för att tillsammans med tidigare tagna blodprov visa risken för kromosomavvikelse. Vårt resultat var 1:5 på Trisomi 21 (Downs syndrom) och 1:2 på Trisomi 13 & 18. Om du har högre risk än 1:200 (ex 1:150, 1/:20) så anses det som en förhöjd risk för att fostret har en kromosomavvikelse. I vårt fall bedömdes risken självklart som stor och barnmorskan bokade direkt in ett moderkaksprov för att veta säkert. Vi kunde inte riktigt förstå vad det innebar även fast vi var pålästa.

Vi hamnade i chock och i efterhand ser jag att detta besked hade kunnat levererats på ett mycket bättre och professionellt sätt. Barnmorskan var helt känslokall och bara intresserad av att gå på lunch. Knappt någon information delgavs oss om varken resultaten från testen och kommande test vi nu hade blivit inbokade på.

Vi föll i gråt på en parkbänk på Karlavägen och det var som om hela världen gick under. Samtidigt som jag försökte trösta Sharon skulle jag bearbeta mina egna känslor som kändes som vågor på ett stormigt hav. Vi klarade inte av att åka hem till huset utan tog en lunch på stan och försökte prata om vad som hade hänt. Vi lugnade oss men gråten var nära hela tiden. Dagen fortsatte på Skansen för att inte deppa ihop totalt. Vi ringde våra föräldrar och berättade om det tråkiga beskedet. Det var som om vi befann oss en bubbla. Världen runt omkring oss fortsatte precis som vanligt medan vi bara ville pausa tiden för att bearbeta vad som skulle hända härnäst.

En vecka senare åkte vi till Huddinge sjukhus för att göra ett moderkaksprov. I väntrummet var det tyst men personalen kändes mycket trevligare och utbildade för denna situation än på Mama Mia. Vi fick efter ett tag träffa en sköterska som tog in oss i ett privat rum och pratade om vad som skulle ske och frågade hur vi mådde. Hon lyfte bådas hopp lite om att att barnet fortfarande kunde vara friskt trots att det knappt går att få sämre statistiska resultat än de vi fått för en dryg vecka sedan.

I undersökningsrummet började läkaren titta på bebisen med ultraljud. Jag höll Sharon i handen medan han höll på att byta inställningar och färger. Jag kände på mig att något inte stämde. Läkaren var tyst och jag kunde inte se den lilla blinkande pricken som sedan skulle bli ett hjärta på monitorn. Han tittade på oss och berättade att även den andra tvillingen hade dött nu.

Jag hade nog ändå förberett mig på detta och tänkt på det värsta som kunde hända, medan Sharon hade hållit hoppet uppe lite mer. Det spelade dock ingen roll i denna situation, båda blev tagna och föll i gråt. Både sköterskan och läkaren tog hand om oss och försökte hjälpa oss så gott de kunde. Vi gick gråtandes genom en av de långa korridorerna på sjukhuset för att sätta oss i bilen och åka hem. Jag kunde se tomheten i Sharon och visste inte vad jag skulle göra för att hon skulle må bättre. Hon kände ju inte bara den stora sorgen utan också att det låg något i hennes mage som hon tagit hand om i 3 månader och nu var allt slut.

Att komma hem en grå och regnig dag med ett dödsbesked var oerhört tungt. Vi tillbringade flera dagar helt själva i huset och försökte bara prata och ta oss igenom vad som hade hänt. Inte nog med detta, men vi skulle tyvärr bli tvungna att komma tillbaka till sjukhuset en vecka senare för att genomföra en tablettbehandling på grund av Sharons missed abortion.

Missed abortion (även kallat fördröjt missfall) betyder att det döda fostret finns kvar i livmodern. När fostret dött fortsätter moderkakan att producera hormonet progesteron samtidigt som halten av östrogen minskar. Den förändrade relationen mellan hormonerna bidrar till en minskad förmåga för livmodermuskulaturen att dra ihop sig och därför stöts fostret inte ut. Fostret avlägsnas då med en tablettbehandling som gör att livmodern drar ihop sig och själv kan stöta bort det döda fostret.

Att åka till Huddinge igen kändes självklart vemodigt. Varje gång vi hade åkt till och från detta sjukhus hade det regnat och varit grått, likaså denna dag. Dagen innan hade vi också varit där för att Sharon skulle få en tablett inför dagens bortstötning eller födsel av de två döda foster som låg i hennes mage. Vi skrevs in och fick ett eget rum och hon fick några fler tabletter. Sedan var det bara att vänta på att värkarbetet skulle börja. Väntan var lång. Hon låg där i sin säng och vi försökte fördriva tiden genom att kolla på serier på datorn men det var svårt att slappna av.

Värkarna kom igång efter några timmar och vattnet gick som på en riktig förlossning. Det som skiljde sig väsentligt från en vanlig fullgången förlossning var att Sharon skulle föda ut våra två foster i en slags hink som satt i toaletten.

Allting gick som det skulle och vi hade pratat med en terapeut tidigare på dagen om att det kan vara skönt att se fostren och säga hej då. Sköterskan hade tvättat av dem och lagt dem båda fint inlindade i ett litet vitt lakan. Den yngsta såg ut som en ljus ärta med ett öga men den äldsta var verkligen en alienliknande människa. Allting fanns där redan, händer, fingrar, tår och till och med och naglar.

Att säga hej då var mycket skönt och befriande men självklart var vi väldigt ledsna. Om fostret hade levt och det visat sig att det varit ett kromosomfel hade vi behövt ta ett beslut om vi skulle låta detta barn leva vidare eller inte. Detta trots att vi inte vet hur länge det skulle klara livet utanför livmodern eller om det ens skulle klara sig genom graviditeten. Jag är i denna stund mycket glad att jag slapp ta det beslutet. Vill med detta också säga att man bör tänka igenom noga om man ska göra ett KUB & NUPP-test. Läs verkligen på om testet och diskutera redan innan vad ni skulle göra om det statistiska resultatet inte visar det ni tänkt er.

Tillbaka till vårt rum på kvinnokliniken på Huddinge sjukhus. Efter att vi sagt hej då till barnen Söderberg fortsatte helvetet. Nu skulle det undersökas om allt kommit ut och tyvärr verkade det inte så. En skrapning skulle göras och natten började närma sig. Operationen var fullbelagd och vi väntade och väntade. Det blev så sent att jag var tvungen att åka hem och Sharon fick ligga kvar, eventuellt skulle hon opereras under natten.

Dagen därpå åkte jag tillbaka till sjukhuset men denna gång skulle jag också skrivas in. Timingen var otroligt dålig. Jag hade väntat på att få ta bort polyper på stämbanden i ett år och just denna dag skulle det göras. Innan jag gick till min avdelning besökte jag Sharon som fortfarande låg kvar på Kvinnokliniken. Ingen operation hade gjorts under natten men antagligen skulle vi båda ligga på operationsbordet vid samma tid på samma sjukhus.

Jag sövdes ner och i nästa stund låg jag på uppvaket. Jag fick kontakt med en sköterska och skrev en lapp (då jag inte fick prata på 3 veckor på grund av operationen) som undrade om Sharon också låg på uppvaket. De kunde inte se att hon opererats ännu så jag hade ingen aning om vad som egentligen hänt. Jag piggnade på mig och fick komma till mitt rum. Skickade ett SMS till Sharon om status och fick reda på att allt hade sett bra ut efter ännu en undersökning och att hon slapp en skrapning och snart skulle skrivas ut. Hon kom över till min avdelning och rollerna var plötsligt ombytta. Skillnaden var dock att Sharon hade fött ut två foster och jag kunde inte prata med henne. Kommunikationen och trösten fick ges via att texta på telefonen, teckenspråk och en massa kramar och pussar.

Mina föräldrar kom några timmar senare och hämtade oss båda då ingen av oss var kapabla att köra bil. Denna eftermiddag regnade det inte som det gjort tidigare, utan solen sken. Det var som det var en ny start på en ny tid.

Det blir inte alltid som man tänkt sig men det vi båda har genomgått med Sharons graviditet har gjort oss starkare och fört oss ännu närmare varandra. Man får försöka vända det till något positivt och se det som en erfarenhet rikare.